Jag kom precis hem från gymmet. När jag sprang på löpbandet idag fanns det inga stopp. Inga hinder. Jag bara sprang av rent adrenalin. Av ren sorg, besvikelse och av rent vrede. Den vätska som skulle blivit till tårar blev till svett. När jag klev av bandet sköljde en våg av känslor över mig vilket fick mig att känna att det räcker nu. Jag orkar inte mer.

Varje gång jag blir ledsen på honom för att jag aldrig blev hans värld på det sättet han blev min, blir jag också indirekt ledsen på mig själv, för att jag blev kär och gav honom friheten till att göra vad han ville med mitt hjärta. När jag klev av löpbandet, utmattad, kom jag till insikt – jag behöver aldrig förlåta honom – men jag måste förlåta mig själv. Nu. Förlåta mig själv för att jag inte visste bättre och för att jag inte hade förmåga att styra hans känslor för mig. För att jag varit hjälplös och maktlös, och för att jag la ner hela min själ i något som ändå slutade i ett brustet hjärta och ett stort tomrum. Jag kunde ju inte veta att den här människan var menad att bli ett kapitel i mitt liv istället för den bok jag såg framför mig. Jag måste acceptera att det var bestämt att han inte var mannen i mitt liv. Förlåt, Sofia, för att du ville tro det. Förlåt, Sofia, för att det här tagit all din energi och för att du i hjärtesorgen levt på impuls för att du inte har kunnat tänka klart. Du är bara människa och har rätt till dina känslor. 

Jag behöver lägga locket på nu. Acceptera. Sluta älta. Det blev såhär. Jag hade inte kunnat göra något annorlunda. Jag gav hela mig men han var inte rätt person för att ta emot det. Det finns någon annan som är menad att göra det. Även om det är svårt att se nu, för att allt är så traumatiskt och känsligt, så fanns det en anledning till att den här människan skulle sätta ett avtryck i mitt liv och i framtiden kanske jag förstår varför. Så länge får jag bara acceptera att det här blev min verklighet. Acceptera att han blev ett kapitel i mitt livspussel för att jag trots allt älskat honom från djupet av mitt hjärta. Allt är inte som på film. Vissa dagar kommer jag medvetet och omedvetet gå tillbaka och läsa, sörja och minnas. Men nu, inatt, vänder jag blad, påbörjar ett nytt kapitel och förlåter mig själv. 

30

Som sagt i mina tidigare inlägg så har jag tagit ett par aktiva beslut för min egen hälsa just nu. Att lugna mig med bloggandet är ett utav dem. Däremot värmer det mitt hjärta att ni fortsatt är flera tusen i veckan som går in här och hoppas på ett nytt inlägg. Hur mår jag då? Faktiskt helt okej. Vissa dagar känner jag mig starkare än någonsin men vissa dagar får jag också bakslag.

En sådan dag kom den 17 maj. Vi befann oss på samma dagsfest vilket kändes helt lugnt, jag har precis lärt mig att hantera att se honom ute utan att låta det förstöra för mig. Men det jag fick bevittna den här dagen var dock ingenting jag var redo för att se. Han, med en annan tjej vid sin sida. I timmar fick jag stå och titta på henne, tätt intill honom, hans fästande blick på henne och hur hon följde honom i varje steg han tog. Jag gjorde allt i min makt för att inte låta honom komma åt mig men när ”We found love” med Rihanna dånade ut i högtalarna brast det för mig. Nog fan har jag förstått att han träffar andra men att behöva se svart på vitt vad man blivit bortvald för är inte vad man önskar sig efter att ha blivit dumpad. Så där stod jag, åter igen under en av mina festligaste och gladaste dagar och grät över honom i en väns famn. 3,5 månad senare. Jag undrar när detta ska ta slut. Nu kan jag inte få bort bilden av dem två från min näthinna och det gör mig så matt.

Trots det jag går igenom när jag är som svagast så kan jag i det här hitta en otrolig styrka och vara så stolt över mig själv som krigar mig igenom varje käftsmäll längs vägen. Som oavsett hur mycket jag ibland känner för att hälla en drink i ansiktet på honom eller medvetet såra honom tillbaka istället bara intalar mig själv att jag är värd så mycket bättre. Jag vill inte behöva säga att jag behöver er men är det någon gång som jag behöver höra att jag inte är ensam i det här så är det nog nu. Dela gärna med er av era historier, det är ni så bra på. <3

48

Loving can hurt
Loving can hurt sometimes
But it’s the only thing that I know
When it gets hard
You know it can get hard sometimes
It is the only thing that makes us feel alive

13

Sitter hemma och lyssnar på musik och sminkar mig inför kvällen. Ska på rosékväll med tjejerna på Mr French. Jag känner mig väldigt nära mina känslor ikväll. Ikväll känner jag allt ungefär. Någon typ av glädje finns i kroppen samtidigt som jag skulle kunna vara väldigt nära till gråt känns det som. Jag är en mix av allt. Sanning är dock att jag faktiskt varit ganska glad senaste veckan. Det hände något förra helgen som jag inte kan beskriva men när jag var ute så kände jag mig som en jävla million dollar. Det var som om min självkänsla började hitta tillbaka och jag kände för första gången på väldigt väldigt länge en liten känsla av lycka i magen. Jag började typ skaka av glädje. Fan, jag förtjänar verkligen att må så jävla bra! För jag är jävligt bra. Det är nog det jag har börjat inse efter att självkänslan fått sig en rejäl smäll.

Jag har på senaste tiden tagit aktiva beslut, egoistiska beslut, som jag vet gynnar min hälsa. Jag har sagt nej till många saker men också släppt mina tyglar och börjat öppna upp mitt hjärta igen. Jag har verkligen inte varit mig själv sedan den dagen i februari, men jag känner hur jag sakta börjar hitta tillbaka till mig själv igen och jag vill typ fälla en tår när jag tänker tanken. Samtidigt som sagt, är det många känslor i kroppen. Jag har valt att radera honom helt ur mitt liv och behandlar honom som luft när jag ser honom, men känner samtidigt att det är så sorgligt hur man kan gå från att ha en människa så betydelsefull för en i sitt liv för att man sedan ska låtsas som om man aldrig träffat varandra. Hur nära älska och hata faktiskt ligger varandra. Det är ganska synd att det är så jag behöver hantera detta för att inte bli sårbar. Men samtidigt vet jag att det kommer komma en dag där jag kan se honom i ögonen, krama om honom utan att få panik när han släpper taget och ärligt berätta för honom att jag vill honom väl. Men det får ta sin tid! Tyvärr är det livets gång att människor kommer och går. Men visst är det sorgligt. Jag har hur som helst omgett mig med helt fantastiska människor på senaste, jag har börjat orka ge min omgivning näring och kärlek igen och hittat på massor med roliga saker. Så jag ville mest med detta inlägg säga att livet sakta är på väg tillbaka till mig. Jag lever och jag läker.

Kram på er som fortfarande delar med er av era berättelser och hela tiden påminner mig om att jag inte är ensam i att förlora det som betydde mest. Ni är helt fantastiska.

24

Ni som följer mig antingen här eller på instagram kanske har märkt att jag inte lagt mycket rampljus på att jag faktiskt medverkar i ett tv program på senaste. Jag har medvetet valt att inte förstora upp något utan istället distansera mig lite från det faktumet, i och med att hela karusellen är ganska ångestladdad för mig just nu. Det väcks inga varma känslor i min kropp när jag ser på programmet och jag vill mest ta avstånd från den ytliga värld jag helt plötsligt befinner mig i och ser omkring mig.

Att få lämna hotellet ikväll kändes därför helt okej. Att se på programmet har tyvärr blivit lite av en psykisk stress som gett mig ont i magen och väckt gamla minnen i mig som jag inte vill bli påmind om. Även om det var ett spel har jag dessutom haft väldigt svårt för att inte ta vissa handlingar personligt. Själva grejen med att jag åkte ut är jag självklart superbitter över, men det har jag redan haft ett år på mig att komma över. Det var ju över ett år sedan allt spelades in och jag vill mest stänga detta kapitel nu.

Jag tittade på dagens avsnitt med en otrolig klump i magen och med hjärtklappning. Det var detta avsnitt, detta moment med repet som jag mått sjukt dåligt över sedan inspelningarna. Att jag inte valde att gå till Jake i förra veckans parceremoni skulle jag få sota för, och det har jag haft extrem ångest över. Här snackar vi extrem ångest alltså. Jag tror vi hade blivit ett av finalparen annars. Men vi hade tyvärr blivit så nojiga över att stå ihop eftersom vi tidigare blivit splittrade på så vi tänkte att det skulle gynna oss om vi inte stod som par hela tiden.Vi tänkte att det var ett taktiskt smart drag. Att det skulle komma en lojalitetsvecka runt hörnet kunde vi inte förutse. Vi tänkte mest att vi hade byggt upp en stabil grund för kommande spel – Jag, Jake, Lisa, Sanel, John och Angelica. Vi var en majoritet och markerade för de andra att vi kunde spela tillsammans.

Att tjejerna som jag ville ha kvar där inne och bara ville gott – Lisa och kanske främst Angelica, valde att gå bakom min rygg och övertala John om att gå över repet blev jag såklart ledsen över att se. Jag förstår inte varför dem sitter och säger att jag vill sabba för dem och att dem därför ska sabba tillbaka. Men samtidigt blir jag inte förvånad. Jag hade aldrig riktigt någon tjej vid min sida och dem ville åter igen ha ut mig så fort jag kom in igen. 

När jag pratade med John på bryggan om att jag inte skulle gå över repet så menade jag det och hade bestämt mig för det. Tanken av att jag skulle lämna Jake i sticket om jag tog mig själv till finalveckan tog över. Jag ville inte stå i en final om jag inte gjorde det med honom och jag visste inte vad det skulle innebära om han blev lämnad kvar. Dessutom tänkte jag att jag skulle få mindre antal röster i en final ifall jag utfört en så ful handling. Mitt spel var ju att alltid vara fair och ha ett rent samvete. Jag gick till repceremonin med ett hopp om att Haidar skulle gå före John. När vi väl stod vid repet kom en stark känsla till mig om att jag satt i skiten. När Malin räknade ner kände jag hur Johns kropp liksom föll framåt och i den sekunden insåg jag att han faktiskt skulle kicka ut mig. Jag hann inte före. Att åka ut på ett såhär genomruttet sätt igen gjorde mig väldigt ledsen. Och jag har mått väldigt dåligt över att det blev som det blev men främst att jag inte stod med Jake i den där ceremonin. Allt blev bara så fel.

Glöm inte att kika på Studio Paradise där jag deltar på tisdag direkt efter programmet. Kram till er som hejat på mig! <3

11