Det här kommer bli ett av mina mest personliga inlägg. I skrivande stund är jag kanske en aning chockad. Men samtidigt inte. För innerst inne har jag alltid vetat att det var såhär. Men där och då, nej, då var det jag som var en psykopat och inbillade mig sjuka saker. Det var jag som hade problem med min svartsjuka och anklagade honom för dittan och dattan helt i onödan. Jag minns alla djupa diskussioner vi hade och hur jag gråtandes i hans famn berättade för honom vad jag tidigare varit med om och hur livrädd jag var för att bli bedragen. Jag bad honom från djupet av mitt hjärta att bara vara ärlig mot mig. ”Du kan vara lugn Sofia, du kan lita på mig” Sa han. Och hade precis åkt från henne till mig.

Min magkänsla satt alltid på facit. När jag drömde att han låg med någon annan var det precis det han gjorde. Att han hade kondomer i väskan blev normaliserat fast jag visste att det var fel. Tjejen som ringde mitt i natten var inte en stalker. Mina intuitioner visade mig sanningen och varningsklockorna blinkade rött hela tiden. Men under hela det året fick han mig att börja tro att det var jag som satt på problemet och var sjuk. Nej. Det var inte jag. Det var aldrig jag.

På bussen hem igår skrev en tjej till mig på Instagram. Jag kände igen namnet direkt, hon var en av alla tjejer han hade snapat med och när jag brukade ifrågasätta honom kring detta sa han att jag kunde dra åt helvete om jag tvingade honom att välja bort sina vänner för mig. Jag visste att hon inte var en vän. Igår skrev hon och berättade allt. Att dem hade setts i flera månader och bad om ursäkt för att hon inte hade någon aning om mig. Men det som kändes allra mest var att hon bekräftade det jag alltid gått och fasat.

Helgen i december som jag kollapsade i en panikångestattack på grund av hur dåligt jag mådde över oss efter ett bråk, och han aldrig dök upp. (Blogginlägg här) Då valde han att vara med henne. Jag minns hur jag den söndagen låg och grät i timmar för att jag aldrig känt mig så liten och oälskad. Jag ringde mamma och hon bad på sina bara knän att jag skulle lämna honom och jag visste att hon hade rätt i att han inte brydde sig. Jag klarade att hålla honom borta i en vecka men när han kom krypandes var jag inkapabel till att säga nej. Jag var så kär. Han hade ju bara däckat på en efterfest. Det hade ju kunnat vara så. Jag försökte verkligen intala mig själv att det var så. 

Jag känner mig sviken och lurad. Jag har varit förälskad i en myt. Jag är matt och tom på hopp om att träffa en ärlig kille. Rädd för att aldrig kunna lita på någon igen. Samtidigt är jag lättad. Jag är lättad över att det här är ett avslutat kapitel i mitt liv och för att rättvisan kom till mig till slut. Att jag äntligen har fått svar på mina frågor. Hade vi fortsatt varit tillsammans hade han brutit ner mig till smulor. Jag förtjänade ALDRIG det här och jag tänker ALDRIG någonsin ta hans skit. Det var inte jag som kände fel, gjorde fel eller var fel. Jag kan lägga handen på hjärtat och veta nu. Det var aldrig jag. Alltså, det här är så overkligt men jag ber innerligt att det här kommer ge mig styrka och hjälpa mig vidare ur det här. Jag är stark som står på benen idag och starkare kommer jag bli. Tack för att ni finns. 

55

Ni är flera som skriver till mig ibland och i lite smått panik frågar vad ni ska ta er till. Det gör mig så ledsen att ni befinner er i samma båt som mig. Tro mig, hade jag haft ett facit på hur man hanterar hjärtesorg med en 1,2,3 lista så hade jag för det första själv inte suttit i den situation jag gör idag. Och för det andra, så hade jag såklart delat med mig till er. Men jag har inga konkreta svar. För faktum är att det inte finns några recept på hur man kommer över någon.

Vanligtvis skulle jag börja tipsa er med att träffa andra killar, gå på spa, skriva en lista på hans negativa egenskaper, shoppa, osv osv.  Ni har säkert hört allt detta innan. Jag menar, jag har för fan googlat detta själv. Man gör ju vad som helst för att göra vardagen lite mer outhärdlig. Men alltså, come on. Visst, dessa typer av saker kanske söver smärtan du känner för en liten stund, men när det kommer till kritan så jag tror jag att det är fullständigt shit-the-same hur du väljer att bete dig eller agera i sorgen. Det finns EN sak som är det enda sättet att faktiskt komma över honom, och det kan jag lova er är det enda riktiga och som gäller alla. TID. Jag är ledsen att säga det men tid är det enda jag kan lova att du behöver. Allt annat är på låtsas.

Det du sedan gör under den här tiden, är att du lär dig leva med sorgen och smärtan. Det låter tungt, och ja, det är det, men man vänjer sig vid att den finns där. Vissa dagar kan den ta över precis allt, men andra tillåter den dig att leva ditt liv fullt ut. Vissa dagar kommer du må skitbra, tro mig! Jag hade som ni såg ett av mina värsta bakslag för ett par veckor sedan, men efter detta har jag bara mått bättre. Nu är jag stark och glad igen. Så. TID. Ge sorgen tid! Acceptera den. För en del tar det någon månad, för en del ett par år. Att komma över en människa man innerligt älskar är jämförbart med att komma över ett drogberoende. Man har varit beroende av den här människan och ska avvänja sig. Att inte få tillfredsställa sitt beroende av den här människan ger ett otroligt underskott av endorfiner. Obs obs, här är det viktigt att du inte på något sätt matar ditt beroende (blockera, ha ingen kontakt osv) för så fort du får en liten dos backar du i processen. Precis som att ta en cigg när du slutar röka ungefär. Så, nu vet ni. Ni som frågar eller ni som undrar. Sanningen är tuff. Jag ber er bara att vara snälla mot er själva. Jag tror inte på att det är sunt att fly sin egen verklighet. En sista sak: Vi alla är starkare än vi tror. Kärlek till er <3

14

Jag träffar ingen just nu. Jag lever solo, singel och helt utan varken mysiga middagar, netflix & chill eller annat trevligt som många andra singlar ägnar sig åt. Dejtinglivet går ju sådär, milt sagt. 

Inte för att jag kanske inte vill, men för att jag helt ärligt inte orkar. Så fort jag eventuellt får upp ögonen för någon så visar det sig vara en douche. Jag blir alltid besviken. Jag är SÅ trött på att bli behandlad som om jag vore utvald eller speciell när det är det sista jag är. När killen skriver med fem andra tjejer eller plötsligt slutar svara för att han pippar någon annan. Jag är kräsen och känslig och avskyr att känna mig som tjej i mängden. De som jag ägnar tid till är speciella för mig på något sätt, och på samma sätt vill jag bli sedd tillbaka. 

Men. Som sagt. Nu när jag har försökt kasta mig ut så har jag bara blivit besviken. Den senaste killen jag träffade på en middag rekommenderade en klubb ute, dit han brukade gå ofta, för att det fanns ‘jävligt många tajta brudar där’. Really? En annan frågade om han fick bjuda ut mig på en dejt för att några dagar senare börja ragga på min bästa vän. (Det här är en kille som får allt och alla på rygg, tro mig) När jag tackade nej och konfronterade honom kring hans beteende frågade han om vi skulle gå alla tre, tillsammans. Really? Vart är respekten? Det är inte bara mina egna erfarenheter som gör mig trött, senast ute satt vi ett tjejgäng och det visade sig att tre av oss hade bestämt träff med samma kille dagen efter, mys. 

Jag ogillar att det känns som att nästa kille jag kommer bli sårbar för är någon sådan, som kallar mig baby – men inte bara mig. Hur ska detta gå haha. Jag blir nästan full i skratt när jag skriver det här inlägget. Har i alla fall börjat springa och säga ifrån nu de gånger någon uppvisat osköna tendenser istället för att sträva efter mer uppmärksamhet. Det är säkerligen det dessa typer brukar få ut av sitt beteende tyvärr. Det är ju så det funkar idag – det man inte kan få vill man ha. Been there. Done that. 

30

Igår kom det fram en tjej till mig och sa ”Det är du som har bloggat om din hjärtesorg va? Snälla, sluta inte skriva. Det är ingen som vågar dela med sig men när du skriver känner jag igen mig i varje ord. Snälla, sluta inte skriva. ”

Det är som om det var en mening att hon skulle dyka upp precis där och då. För sanningen är att den senaste veckan har varit bland den mest omtumlande och sorgligaste för mig sedan han lämnade mig. Den senaste veckan. Fem månader senare. Det här är min verklighet.

Saker och ting hade börjat bli bra igen. Nog fanns han i mina tankar väldigt ofta, men jag kunde samtidigt komma på mig själv att faktiskt inte tänka på honom, vilket gjorde mig lättad. Jag kunde leva mitt liv. Tills jag en dag insåg att jag var tillbaka på ruta ett igen. Från ingenstans var han återigen det första jag tänkte på när jag vaknade varje morgon och det sista som fanns i mina tankar innan jag slocknade. Jag drömde om honom varje natt igen. Varenda natt. I tisdags vaknade jag upp med så mycket ångest i min kropp att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag ville inte befinna mig i min egen kropp. Panik. Jag avskyr den känslan. Så jag bara bröt ihop, fullständigt. Jag var så ledsen, och blev ännu mer ledsen över att jag återigen låg och grät över honom tills luften gick ur mig. Inte nu. Inte igen. Jag trodde att jag hade kommit längre.

Så kom helgen. Den här helgen. Jag och mina vänner är ute och han kliver in på samma ställe. Han ställer sig en bit bort, men varje gång jag går runt för att röra mig i lokalen så står han där. Och hon står där. Dom två, står där. Hela tiden, hon följer honom i varje steg han tar. Helt ärligt. Att med egna ögon behöva bevittna vad man blivit bortvald för är inget någon någonsin ska behöva göra. Det gör så ont. Det gör så jävla ont. Alla borde bli besparade det. Det gör ont att ha blivit lämnad för att det inte fanns plats för en, för att sedan med egna ögon få se att det fanns plats, intresse och tid för andra. Många andra. Bara inte för mig. 

För varje minut som gick kände jag hur jag höll på att tappa kontrollen. Jag satt och skakade av adrenalin och till slut kunde jag inte hålla alla känslor inom mig längre. Mina vänner vädjade mig att hålla mig i skinnet men förgäves. Jag gick fram till dom. Drog honom undan i armen för att sedan stå och hyperventilera i ren panikångest. Jag visste inte vad jag ville säga eller få fram egentligen, jag såg bara svart. Jag tappade allt. Allt som jag gått och burit på inombords. Alla drömmar, all sorg, all saknad och all ilska. Varje gång jag ser honom blir jag påmind om hur jag gjorde allt för att bara få ha honom för mig själv och mitt hjärta krampar av att han är ute och söker efter någon som ska ersätta det rum jag fick hyra i hans hjärta. När vi stod där hade jag lust att bara skrika och slå honom med mina mesiga nävar för att ge honom lite av den smärta jag känner. Istället stod vi bara där, och argumenterade om något som absolut inte ledde till någonting. Jag, maktlös och desperat. Han, kontrollerad och lugn.  

Ibland behöver man få utlopp för sina känslor. Det är efter sådana här typer av händelser som jag innerst inne är stolt över att jag står upp för mig själv in i det sista. Jag är okapabel till att kunna vara den som leker obrydd och cool enligt den klassiska mallen efter ett såhär traumatiskt breakup. För nej, fan vad jag bryr mig. Jag bryr mig jättemycket och jag känner jättemycket. Varför är svaghet och olycklig kärlek något man ska skämmas över idag, när det är så vanligt? Varför vågar ingen prata och dela med sig om det? Vi måste bli bättre på att prata om psykisk ohälsa. 

Det här är min verklighet. Fem månader senare. Jag kämpar fortfarande. Och jag tänker prata om det. 

42

Jag kom precis hem från gymmet. När jag sprang på löpbandet idag fanns det inga stopp. Inga hinder. Jag bara sprang av rent adrenalin. Av ren sorg, besvikelse och av rent vrede. Den vätska som skulle blivit till tårar blev till svett. När jag klev av bandet sköljde en våg av känslor över mig vilket fick mig att känna att det räcker nu. Jag orkar inte mer.

Varje gång jag blir ledsen på honom för att jag aldrig blev hans värld på det sättet han blev min, blir jag också indirekt ledsen på mig själv, för att jag blev kär och gav honom friheten till att göra vad han ville med mitt hjärta. När jag klev av löpbandet, utmattad, kom jag till insikt – jag behöver aldrig förlåta honom – men jag måste förlåta mig själv. Nu. Förlåta mig själv för att jag inte visste bättre och för att jag inte hade förmåga att styra hans känslor för mig. För att jag varit hjälplös och maktlös, och för att jag la ner hela min själ i något som ändå slutade i ett brustet hjärta och ett stort tomrum. Jag kunde ju inte veta att den här människan var menad att bli ett kapitel i mitt liv istället för den bok jag såg framför mig. Jag måste acceptera att det var bestämt att han inte var mannen i mitt liv. Förlåt, Sofia, för att du ville tro det. Förlåt, Sofia, för att det här tagit all din energi och för att du i hjärtesorgen levt på impuls för att du inte har kunnat tänka klart. Du är bara människa och har rätt till dina känslor. 

Jag behöver lägga locket på nu. Acceptera. Sluta älta. Det blev såhär. Jag hade inte kunnat göra något annorlunda. Jag gav hela mig men han var inte rätt person för att ta emot det. Det finns någon annan som är menad att göra det. Även om det är svårt att se nu, för att allt är så traumatiskt och känsligt, så fanns det en anledning till att den här människan skulle sätta ett avtryck i mitt liv och i framtiden kanske jag förstår varför. Så länge får jag bara acceptera att det här blev min verklighet. Acceptera att han blev ett kapitel i mitt livspussel för att jag trots allt älskat honom från djupet av mitt hjärta. Allt är inte som på film. Vissa dagar kommer jag medvetet och omedvetet gå tillbaka och läsa, sörja och minnas. Men nu, inatt, vänder jag blad, påbörjar ett nytt kapitel och förlåter mig själv. 

36