Okej. Jag sitter på tunnelbanan på väg till ett par vänner just nu. Och en känsla av lycka sköljer över mig. Kände bara att jag var tvungen att dokumentera det här ögonblicket för jag börjar nästan gråta av lättnad. Jag klarade av det här. Jag fixade det. Förstår ni? Jag har tagit mig ur den värsta smärtan jag någonsin upplevt och jag kan sitta här i den här stunden och känna en känsla av att jag är oövervinnelig. Den superwoman som han tog ifrån mig är på väg tillbaka. Jag vill kasta mig ut i världen och jag vill leva mitt liv till fullo. Jag vill ta för mig. För det här är mitt enda liv och jag förtjänar att vara lycklig.

För er som befinner er på samma plats som mig när jag skrev mitt inlägg här i februari. Det blir bättre. Du kommer för evigt ha kvar ärr i hjärtat. Men när du väl tar dig ur de allra mörkaste dagarna uppskattar du livet på ett helt annat sätt. Någon gång kommer du känna som jag gör just idag. Det är så viktigt att älska sig själv och allt man är. Att bygga upp en fin relation – till sig själv. Jag är så stark och fantastisk och det är du också! <3 Åter igen. Tack till er som funnits vid min sida genom mitt mörker. Om jag så fått en endaste människa att känna sig mindre ensam i sin hjärtesorg så har det varit värt för mig att blotta mig på det sätt jag gjort.

15

Fråga: Hej Sofia. Det var ett tag sedan du skrev nu. Mår du bra? Är du helt över det nu och helt ok med honom och hans nya? Jag har fortfarande inte kommit över mitt ex på 1 helt år och att se honom med en ny is Killing me. Kram. Jag saknar dina inlägg <3

Svar: Hej fina! Jag har förstått att det är många som är extremt nyfikna på hur jag mår i allt det här då ni fortsatt är ett antal som kikar in dagligen. Jag har medvetet tagit avstånd från mitt skrivande, för att jag har känt att det har varit det sundaste för mig just nu. Att säga att jag helt kommit över oss hade varit en lögn, det jag har gått igenom kommer ta mig ett par år att bearbeta. Jag är ju ganska trasig. Men precis som du ovan nämner så har han träffat en ny – och faktum är att det har hjälpt mig jättemycket i processen. Jag har valt att ta det lite som om det var menat, likt ett tecken på att det var dags att släppa – och ärligt talat – jag tror att det blev min räddning att han kunde ersätta mig så fort. Det blev inget att sörja. Jag har valt att inte kommentera eller uttala mig kring deras relation för att jag någonstans vill respektera det dem två har. Jag var inte hans lycka, han var inte min heller. Jag orkar inte vara bitter utan har lättare till skratt än till gråt om du förstår hur jag menar. Jag mår bra. Jag jobbar på att bygga upp min självkänsla och har höjt mina kriterier i hur jag vill bli behandlad, och jag börjar bli kapabel till att vakna upp med någon annans armar runt mig och faktiskt njuta av det. Jag går med hakan högt och är helt övertygad om att jag en dag kommer känna hjärtat slå för någon annan. För så som det slog för honom var aldrig sunt. Kram till er som fortfarande läser. <3

16

Det här kommer bli ett av mina mest personliga inlägg. I skrivande stund är jag kanske en aning chockad. Men samtidigt inte. För innerst inne har jag alltid vetat att det var såhär. Men där och då, nej, då var det jag som var en psykopat och inbillade mig sjuka saker. Det var jag som hade problem med min svartsjuka och anklagade honom för dittan och dattan helt i onödan. Jag minns alla djupa diskussioner vi hade och hur jag gråtandes i hans famn berättade för honom vad jag tidigare varit med om och hur livrädd jag var för att bli bedragen. Jag bad honom från djupet av mitt hjärta att bara vara ärlig mot mig. ”Du kan vara lugn Sofia, du kan lita på mig” Sa han. Och hade precis åkt från henne till mig.

Min magkänsla satt alltid på facit. När jag drömde att han låg med någon annan var det precis det han gjorde. Att han hade kondomer i väskan blev normaliserat fast jag visste att det var fel. Tjejen som ringde mitt i natten var inte en stalker. Mina intuitioner visade mig sanningen och varningsklockorna blinkade rött hela tiden. Men under hela det året fick han mig att börja tro att det var jag som satt på problemet och var sjuk. Nej. Det var inte jag. Det var aldrig jag.

På bussen hem igår skrev en tjej till mig på Instagram. Jag kände igen namnet direkt, hon var en av alla tjejer han hade snapat med och när jag brukade ifrågasätta honom kring detta sa han att jag kunde dra åt helvete om jag tvingade honom att välja bort sina vänner för mig. Jag visste att hon inte var en vän. Igår skrev hon och berättade allt. Att dem hade setts i flera månader och bad om ursäkt för att hon inte hade någon aning om mig. Men det som kändes allra mest var att hon bekräftade det jag alltid gått och fasat.

Helgen i december som jag kollapsade i en panikångestattack på grund av hur dåligt jag mådde över oss efter ett bråk, och han aldrig dök upp. (Blogginlägg här) Då valde han att vara med henne. Jag minns hur jag den söndagen låg och grät i timmar för att jag aldrig känt mig så liten och oälskad. Jag ringde mamma och hon bad på sina bara knän att jag skulle lämna honom och jag visste att hon hade rätt i att han inte brydde sig. Jag klarade att hålla honom borta i en vecka men när han kom krypandes var jag inkapabel till att säga nej. Jag var så kär. Han hade ju bara däckat på en efterfest. Det hade ju kunnat vara så. Jag försökte verkligen intala mig själv att det var så. 

Jag känner mig sviken och lurad. Jag har varit förälskad i en myt. Jag är matt och tom på hopp om att träffa en ärlig kille. Rädd för att aldrig kunna lita på någon igen. Samtidigt är jag lättad. Jag är lättad över att det här är ett avslutat kapitel i mitt liv och för att rättvisan kom till mig till slut. Att jag äntligen har fått svar på mina frågor. Hade vi fortsatt varit tillsammans hade han brutit ner mig till smulor. Jag förtjänade ALDRIG det här och jag tänker ALDRIG någonsin ta hans skit. Det var inte jag som kände fel, gjorde fel eller var fel. Jag kan lägga handen på hjärtat och veta nu. Det var aldrig jag. Alltså, det här är så overkligt men jag ber innerligt att det här kommer ge mig styrka och hjälpa mig vidare ur det här. Jag är stark som står på benen idag och starkare kommer jag bli. Tack för att ni finns. 

57

Ni är flera som skriver till mig ibland och i lite smått panik frågar vad ni ska ta er till. Det gör mig så ledsen att ni befinner er i samma båt som mig. Tro mig, hade jag haft ett facit på hur man hanterar hjärtesorg med en 1,2,3 lista så hade jag för det första själv inte suttit i den situation jag gör idag. Och för det andra, så hade jag såklart delat med mig till er. Men jag har inga konkreta svar. För faktum är att det inte finns några recept på hur man kommer över någon.

Vanligtvis skulle jag börja tipsa er med att träffa andra killar, gå på spa, skriva en lista på hans negativa egenskaper, shoppa, osv osv.  Ni har säkert hört allt detta innan. Jag menar, jag har för fan googlat detta själv. Man gör ju vad som helst för att göra vardagen lite mer outhärdlig. Men alltså, come on. Visst, dessa typer av saker kanske söver smärtan du känner för en liten stund, men när det kommer till kritan så jag tror jag att det är fullständigt shit-the-same hur du väljer att bete dig eller agera i sorgen. Det finns EN sak som är det enda sättet att faktiskt komma över honom, och det kan jag lova er är det enda riktiga och som gäller alla. TID. Jag är ledsen att säga det men tid är det enda jag kan lova att du behöver. Allt annat är på låtsas.

Det du sedan gör under den här tiden, är att du lär dig leva med sorgen och smärtan. Det låter tungt, och ja, det är det, men man vänjer sig vid att den finns där. Vissa dagar kan den ta över precis allt, men andra tillåter den dig att leva ditt liv fullt ut. Vissa dagar kommer du må skitbra, tro mig! Jag hade som ni såg ett av mina värsta bakslag för ett par veckor sedan, men efter detta har jag bara mått bättre. Nu är jag stark och glad igen. Så. TID. Ge sorgen tid! Acceptera den. För en del tar det någon månad, för en del ett par år. Att komma över en människa man innerligt älskar är jämförbart med att komma över ett drogberoende. Man har varit beroende av den här människan och ska avvänja sig. Att inte få tillfredsställa sitt beroende av den här människan ger ett otroligt underskott av endorfiner. Obs obs, här är det viktigt att du inte på något sätt matar ditt beroende (blockera, ha ingen kontakt osv) för så fort du får en liten dos backar du i processen. Precis som att ta en cigg när du slutar röka ungefär. Så, nu vet ni. Ni som frågar eller ni som undrar. Sanningen är tuff. Jag ber er bara att vara snälla mot er själva. Jag tror inte på att det är sunt att fly sin egen verklighet. En sista sak: Vi alla är starkare än vi tror. Kärlek till er <3

14

Jag träffar ingen just nu. Jag lever solo, singel och helt utan varken mysiga middagar, netflix & chill eller annat trevligt som många andra singlar ägnar sig åt. Dejtinglivet går ju sådär, milt sagt. 

Inte för att jag kanske inte vill, men för att jag helt ärligt inte orkar. Så fort jag eventuellt får upp ögonen för någon så visar det sig vara en douche. Jag blir alltid besviken. Jag är SÅ trött på att bli behandlad som om jag vore utvald eller speciell när det är det sista jag är. När killen skriver med fem andra tjejer eller plötsligt slutar svara för att han pippar någon annan. Jag är kräsen och känslig och avskyr att känna mig som tjej i mängden. De som jag ägnar tid till är speciella för mig på något sätt, och på samma sätt vill jag bli sedd tillbaka. 

Men. Som sagt. Nu när jag har försökt kasta mig ut så har jag bara blivit besviken. Den senaste killen jag träffade på en middag rekommenderade en klubb ute, dit han brukade gå ofta, för att det fanns ‘jävligt många tajta brudar där’. Really? En annan frågade om han fick bjuda ut mig på en dejt för att några dagar senare börja ragga på min bästa vän. (Det här är en kille som får allt och alla på rygg, tro mig) När jag tackade nej och konfronterade honom kring hans beteende frågade han om vi skulle gå alla tre, tillsammans. Really? Vart är respekten? Det är inte bara mina egna erfarenheter som gör mig trött, senast ute satt vi ett tjejgäng och det visade sig att tre av oss hade bestämt träff med samma kille dagen efter, mys. 

Jag ogillar att det känns som att nästa kille jag kommer bli sårbar för är någon sådan, som kallar mig baby – men inte bara mig. Hur ska detta gå haha. Jag blir nästan full i skratt när jag skriver det här inlägget. Har i alla fall börjat springa och säga ifrån nu de gånger någon uppvisat osköna tendenser istället för att sträva efter mer uppmärksamhet. Det är säkerligen det dessa typer brukar få ut av sitt beteende tyvärr. Det är ju så det funkar idag – det man inte kan få vill man ha. Been there. Done that. 

30