Månadsarkiv: december 2016

NO MORE NATURAL

061707f8cfdab19877b3f040f148c657

Jag har hela mitt liv varit helt naturlig och det har jag varit väldigt stolt över. I stort sett alla tjejer i min ålder har gjort något typ av ingrepp på sin kropp. Jag har aldrig tyckt illa eller dömt de människor som väljer att förändra sitt utseende, men jag har känt mig stolt över att jag varit en av de få tjejer på Stureplans nattklubbar som stått rakryggad för exakt den jag är. Jag har älskat att säga att jag är helt naturlig. Nu tillhör jag längre inte den gruppen och jag måste erkänna att det känns rätt jävligt, jag har förlorat kampen för alla små frestande justeringar som är så lättillgängliga idag. Jag var på Forma Vita i fredags och la i fillers, restylane i läpparna. Misstro mig inte – jag har alltid varit jättenöjd med mina läppar precis som dem är, det här gjorde jag enbart för att jag kunde se framför mig att det skulle bli fint och att det skulle passa mig. Just för att jag inte mått dåligt över mina läppars form tidigare så blev det ingen big deal för mig. Hade jag varit missnöjd med mitt ansikte och gjort ett ingrepp på grund av det så hade det varit en annan femma. Då hade det varit mer tragiskt att jag valde ett ingrepp före att bygga upp känslan av att jag duger som jag är. Jag är hur som haver supernöjd verkligen! Ingreppet gjorde inte alls så ont som jag föreställt mig och resultatet känns helt perfekt nu när svullnaden lagt sig. Bilderna ovan är tagen direkt efter jag fyllt dem, därav lite rodnad. Puss!

BRUNCH BUBBEL & BABBEL

0fecb1db6e93d570329758831cbe7de4oki5dc6e43a7bae1cf74f482edb07e85207Jag spenderade min lediga lördag väldigt väl. Det blev en brunch på miss clara med vänner. Några glas bubbel, god mat och djupa konversationer med vänner var precis vad jag behövde. Det är sånt här man aldrig unnar sig. Helt perfekt. Vi var på plats klockan 13 men var inte där ifrån förrän 18, lite små runda om både fötter och mage haha.

10 MINUTER AV PSYKISK KOLLAPS

Igår skrev jag ett inlägg om att jag skulle behöva en käftsmäll för att få utlopp för min ångest som började bli alldeles för påtaglig. Senare samma kväll visade det sig att jag inte behövde någons hjälp. Det small ändå.

Under hela dagen hade jag återkommande hjärtklappningar och vridande känslor i magen, vilket gjorde att jag på kvällen såg fram emot en trevlig middag på Bergmans med mina vänner. Jag behövde ha kul och komma på andra tankar. Efter ett par timmar kände jag en obehagskänsla i kroppen. Mina tankar varvade mellan att jag bara var på väg att få ett blodtrycksfall, vilket jag är erfaren av, eller om jag faktiskt hade blivit drogad? Känslan blev snabbt starkare varpå jag bestämde mig för att försöka ta mig ut för att få luft. På väg ner i trappen slutar min kropp fungera och jag faller ihop. Där blev jag liggandes kallsvettig i vad som kändes som en evighet, inkapabel till att varken röra mig, prata eller knappt öppna ögonen. Men jag var hela tiden vid medvetande. Det är fysiskt omöjligt att svimma helt när man har panikångest. En gråtandes Stina var med mig hela tiden och hade ambulanspersonal i mobilen, och vakterna tjatade på mig att upprepa om jag visste vart jag befann mig och vad mitt personnummer var. Jag visste precis, men det kändes som om jag skulle dö. Jag var som i en annan värld, det var så obehagligt. Efter 10 minuter började jag vakna till liv och kroppens funktioner började komma tillbaka. Så hoppade vi in i en taxi hem.

Det är obehagligt att man kan förtränga och förneka sina känslor till den grad att kroppen ska behöva säga ifrån fysiskt. Såhär i efterhand blir jag rädd för vad jag utsätter mig själv och mitt hjärta för. Jag blir rädd för att jag längre inte kan se på mig själv som den superwoman jag alltid varit. Och blir kanske allra mest rädd över att han jag faktiskt föll för, var den som visade sig bry sig allra minst.

JAG BEHÖVER EN KÄFTSMÄLL

Jag får be om ursäkt för mitt usla uppdaterande här just nu hörrni, men den här veckan är jag inte alls i form. Är det något typ av decemberfenomen? Vet inte riktigt vad det är men det känns pretty much som att en demon trängde sig in i min kropp i måndags morse och vägrar lämna. Jag är så himla ynklig och skör. Minsta lilla grej får min värld att rasa samman och det känns som att om någon skulle peta på mig så skulle jag falla ihop i gråt. Hela jag är plötsligt gjord i ömtåligt porslin, ungefär. Jag vet att det är att gråta en skvätt som jag behöver när det blir såhär. Jag har byggt upp mina skyddsmurar aningen för högt igen och tryckt bort alla små känslor och tankar som till slut knäcker mig för att jag inte ventilerar dem. Lite så jag fungerar. Det har jag fått från fadern min. Bara det att han aldrig blir knäckt kanske. Vet inte hur många gånger jag önskar att jag kunde visa känslor mer istället för att vända mig inåt och bli ett levande ångestvrak. Ibland vill man liksom bara gråta en skvätt för att komma tillbaka och ta revanch. Ska det vara så jävla svårt… Någon frivillig som vill ge mig en käftsmäll? Eller trycka på mina ömma punkter? Det är i gott syfte.

JAG FESTAR ALDRIG NYKTERT

Jag festar aldrig nyktert. Och då menar jag aldrig. Det har bara blivit så, det är ju själva grejen med att gå ut – det är alkoholens effekt man vill åt. Man vill in i dimman. Gårdagen blev annorlunda. Efter festen skulle jag köra hem i och med att jag ändå skulle upp tidigt idag för att jobba. Vilket innebar en hemmafest helt utan alkohol. Inte ens ett glas för att komma i form. Nolltolerans. Jag blev först förvånad men sedan ledsen på mig själv över hur illa till mods jag faktiskt kände mig över situationen, hur skulle det här gå? Skulle jag känna mig obekväm och förstöra stämningen? Jag kände mig olustig på vägen dit.

Till min förvåning gick det bättre än jag kunde föreställa mig. Jag är en orädd person som inte behöver alkohol för att släppa loss och bjuda till, så jag vet inte varför jag fått för mig att det är så viktigt? Jag var en av de få som skojade omkring och gick upp på dansgolvet och körde all in. Däremot kom jag till en väldigt tydlig insikt om varför människor inte vågar vara nyktra utan hellre avstår från utelivet helt istället, som om det bara finns svart och vitt. Jag vet inte hur många gånger under kvällen som jag fick frågan om jag var törstig, om jag skulle bli aspackad, om jag hade tillräckligt att dricka, om jag ville ha en shot. Det är vår omgivning som pressar oss till att ständigt förtära alkohol. Tänk bara hur man hela tiden mer eller mindre får en drink uppkörd i ansiktet så fort man kommer in på krogen som tjej. Som tur var hade jag ett par alkoholfria summersby med mig igår. Och det var tur. Så länge jag hade den alkoholfria cidern i handen fick jag vara ifred. Men så fort jag stod tomhänt började människor ifrågasätta min alkoholkonsumtion.

När jag satt i bilen hem kände jag mig stolt. Jag hade klarat projekt nykter på en fest med bravur. Men så slog det mig, hur tragiskt det var att behöva vara stolt över en sådan sak, egentligen?

LET’S BEGIN

Jag har bloggat hela min tonårstid och har så länge jag kan minnas haft ett stort intresse för att skriva. Är en person som tänker och reflekterar mycket. Har dock sällan behovet att berätta mina innersta tankar för min omgivning utan kan istället njuta lite grann av att få ha dem i min ensamhet. Just därför blir jag också knäpp. Haha nädå,(fast jo?) men jag tror att jag ska försöka komma igång med bloggandet igen, mest för att få utlopp för min kreativitet och min analytiska förmåga, och vill ni som kikar in här fortsätta göra det framöver så vore det superkul! Jag kommer erbjuda en inblick i min vardag med jobb, träning, uteliv och allt därtill men också för en gångs skull försöka lätta på hjärtat när något tynger mig.

Annars då?

Född 93 och bosatt på Söder i Stockholm med rötter och familj i Strängnäs. Spenderar mycket tid på gymmet och Stureplan, men skrapar man lite på ytan så förstår man ganska fort att jag är lite för otyglad som person för att passa in i ett fack. Jag har en sida som är totalt frisläppt och rebellisk men också en som är moraltrogen och väldigt seriös. Skinn på näsan och har alltid rätt, trots det ganska prestigelös vill jag tro. Kan bero på att jag är konflikträdd. Jobbar som biträdande chef på Scorett med drömmar om ett liv framför kameran, eventuellt programledare. Älskar att tala inför folk nämligen. Välkomna hörrni!