10 MINUTER AV PSYKISK KOLLAPS

Igår skrev jag ett inlägg om att jag skulle behöva en käftsmäll för att få utlopp för min ångest som började bli alldeles för påtaglig. Senare samma kväll visade det sig att jag inte behövde någons hjälp. Det small ändå.

Under hela dagen hade jag återkommande hjärtklappningar och vridande känslor i magen, vilket gjorde att jag på kvällen såg fram emot en trevlig middag på Bergmans med mina vänner. Jag behövde ha kul och komma på andra tankar. Efter ett par timmar kände jag en obehagskänsla i kroppen. Mina tankar varvade mellan att jag bara var på väg att få ett blodtrycksfall, vilket jag är erfaren av, eller om jag faktiskt hade blivit drogad? Känslan blev snabbt starkare varpå jag bestämde mig för att försöka ta mig ut för att få luft. På väg ner i trappen slutar min kropp fungera och jag faller ihop. Där blev jag liggandes kallsvettig i vad som kändes som en evighet, inkapabel till att varken röra mig, prata eller knappt öppna ögonen. Men jag var hela tiden vid medvetande. Det är fysiskt omöjligt att svimma helt när man har panikångest. En gråtandes Stina var med mig hela tiden och hade ambulanspersonal i mobilen, och vakterna tjatade på mig att upprepa om jag visste vart jag befann mig och vad mitt personnummer var. Jag visste precis, men det kändes som om jag skulle dö. Jag var som i en annan värld, det var så obehagligt. Efter 10 minuter började jag vakna till liv och kroppens funktioner började komma tillbaka. Så hoppade vi in i en taxi hem.

Det är obehagligt att man kan förtränga och förneka sina känslor till den grad att kroppen ska behöva säga ifrån fysiskt. Såhär i efterhand blir jag rädd för vad jag utsätter mig själv och mitt hjärta för. Jag blir rädd för att jag längre inte kan se på mig själv som den superwoman jag alltid varit. Och blir kanske allra mest rädd över att han jag faktiskt föll för, var den som visade sig bry sig allra minst.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.