ETT ERKÄNNANDE FÖR MIG SJÄLV

Idag erkände jag för mig själv att jag behöver prata med någon. Jag behöver sätta mig ner och berätta allt. Ventilera allt från djupet av mitt hjärta. Därför kontaktade jag en psykolog. Hur bra är inte det egentligen? Det är ingen, knappt jag själv, som förstår vad jag går igenom just nu men jag börjar tro att jag eventuellt kommer gå in i en liten depression om jag tror att jag ska klara det här ensam. 

Att först och främst bearbeta en destruktiv relation men också det faktum att man förlorat någon som man gjorde allt i världen för, går inte på några veckor eller ens månader. Inte för mig i alla fall. Det kommer ta tid för mig att hitta tillbaka till mitt egna värde igen. För varje dag som går tar jag myrsteg framåt men vissa dagar tar jag också betydligt större steg än så bakåt. Omständigheterna att nu också behöva se när våra känslor för varandra växte fram på tv är inte ett drömscenario direkt. Jag tänker många gånger ‘nu får det fan vara nog’ men det hindrar mig inte från att bli ledsen under mina gladaste utekvällar, eller från att bli obekväm när någon annans händer rör vid mig. Det spelar inte direkt någon roll vad jag gör för i slutändan är det för mycket smärta i min kropp som behöver rensas bort. 

Jag längtar så mycket till den dagen jag kan lägga handen på mitt hjärta och säga att jag känner mig lycklig igen. I morse tog jag ett steg åt rätt riktning och det är jag stolt över mig själv för. Välkommen till livet, det är såhär det känns att veta att man lever. Men I’ll be fine. Det känns redan bättre i och med att jag gjorde det här för mig själv idag. Jag är en liten krigare, så det så. Woop woop! 

En tyckte om “10”

  1. J

    För fem år sedan så raserades min värld. Den personen som jag delat livet med i fem år och som jag trodde jag skulle leva med för alltid droppade bomben en kväll att han inte ville mer. Bara sådär. Veckan innan pratade vi barn och större lägenhet. Den dagen förändrades hela mitt liv, allt jag visste slogs sönder. Han gick och vägrade sen prata med mig mer. Jag fick aldrig nått riktigt avslut. Att han sen gick direkt till en ny famn spädde bara på allting ännu mer.
    Jag som aldrig ens bott själv var nu tvungen att göra ALLT själv.
    Det första året är lite som en dimma med fruktansvärt mycket sorg, ångest och tårar. Det tog mig ungefär två år innan jag ens kunde tänka tanken att jag kanske en dag kanske kanske skulle kunna träffa någon annan.
    Jag hamnade på botten och har sen dess sakta men säkert tagit mig upp. Men än idag så får jag en klump i magen när han kommer på tal och ögonen kan tåras, som nu, när jag pratar eller skriver om de. Livet har dock återvänt och jag har ett fantastiskt liv med bra jobb och vänner i ett fantastiskt Stocholm!

    De jag vill säga är egentligen att du inte är ensam, och att de kommer komma en dag då du kommer känna att de är lättare att andas. Utan att klumpen med ångest ligger och gnager.
    Att gå och prata med någon tycker jag låter sunt, gör de som känns bra för dig. Sörj, skrik och prata tills du en dag kommer känna att de faktiskt inte är de enda som du tänker på längre. Men de kan ta sin tid, och de måste få ta tid.
    Jag vet exakt vad du går igenom, och kan med handen på hjärtat säga att de kommer komma en dag då du kommer skratta helhjärtat igen. Men stressa inte fram de.

    Jag känner inte dig utan har bara sett dig i PH. Följer dig på insta och läser din blogg. När du skrev inlägget om när du blev hjärtekrossad kände jag med dig så enormt. Jag tror på dig! ❤️

    Svara
    1. Sofia Öberg Post författare

      Din kommentar fick mig till tårar. Tack för dina ord. Det är för sådana som dig som jag väljer att dela med mig av det jag går igenom istället för att hålla det för mig själv. Jag ska kämpa precis som du gjort <3 tack

      Svara
  2. Melinda

    Jag känner inte dig men faktumet att du skriver ut hur du mår och visar dig sårbar gör dig till en av de starkaste jag vet. Att du vågar lämna ut en del av dig själv till främmande människor och vågar berätta om de tuffaste perioderna i livet. Jag beundrar dig så oerhört och ber att du ska få känna lyckan igen, du förtjänar inte detta, styrkekramar ❤

    Svara
    1. Sofia Öberg Post författare

      Jag tror på att det är viktigt att dela med sig av psykisk ohälsa. För det är så vanligt. Tack…. Kram ❤️

      Svara
  3. Gustav

    Jag är också påväg mot en depression där jag inte känner att jag räcker till någon stans, är stressad hela dagarna och har helt enkelt 0 självförtroende. skulle va så intressant att få sätta sig ner och prata med någon som faktiskt känner ungefär samma sak som en själv på något sätt typ… men stay strong! Mvh Gustav

    Svara
  4. Jennie

    Jag hade en pojkvän jag trodde jag skulle dela hela livet med. Men allt gick åt helvete.. vi gjorde slut och där stod jag ensam kvar. Efter ett år flydde jag till en annan stad och trodde det skulle bli bättre.. blev värre. Ringde honom på fyllan nästan varje gång… varför ville han inte ha mig längre? I slutändan blev det ju alltid vi.. men inte längre. Tog mig nästan 4 år att söka hjälp.. och det är det bästa jag gjort 🙂 så måste säga hur fantastiskt modigt det är att söka hjälp! Att inse att du mår dåligt är det viktigaste och snällaste du kan göra mot dig själv. Lycka till! Tänk på dig själv i terapin också, prata med nån du klickar med och litar på!

    Svara
  5. Fanny Höjer

    Hej Sofia!
    För snart 3 år sen blev jag dumpad av mitt livs kärlek, alltså verkligen livs. I mina ögon var han verkligen de finaste som fanns på jorden.
    Att han lämnade mig var de jobbigaste jag någonsin gått igenom, det gjorde så ont. Jag minns så väl hur mina vänner och jag kunde sitta och dricka vin en fredagskväll och jag kunde liksom komma på mig själv sitta och vara som i en annan värld. Många, otroligt många gånger undrade jag helt seriöst om jag någonsin kunde bli lycklig igen. Jag tror till och med jag glömde bort ett tag hur de kändes att vara lycklig. Allting gjorde så ont och jag var som ett öppet sår, det slutade aldrig blöda.
    Min mormor har alltid varit ett enormt stöd för mig och något utav min bästa vän. Och hon sa: Fanny, du vet när man har en huvudvärk, och de enda man tänker på är hur ont man har i huvudet. Men sen får man i sig en alvedon och så några timmar efter tänker man, juste jag hade ju ont i huvudet. Precis så är de när hjärtat krossas, precis så. En dag, har man bara gått vidare. Det låter lätt jag vet. Jag blev nästan irriterad när min mormor sa de. Men så här med facit i hand så va de nog lite så.
    Jag vet hur de känns att ligga hemma och undra, undra vad han gör kväll, vem tar han i hand och vem skrattar han med. Han vann den kvällen också. Men en dag kommer de inte längre vara så, och då har du vunnit.

    Gråt, gråt hur mycket du vill.
    Prata, prata så mycket du vill.
    Skriv, skriv så mycket du vill.
    Det hjälper, jag vet.
    Jag vet också att en dag kommer man vara så otroligt trött på att prata om de, gråta över de och skriva om de att man slutar, det är liksom inte värt de längre, du har gått vidare. Huvudvärken har släppt.
    Kram❤️❤️❤️

    Svara
    1. Sofia Öberg Post författare

      Åh tack så mycket för din fina fina kommentar. Fällde någon tår… Tack verkligen ❤️

      Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.