Månadsarkiv: juli 2017

ATT INVESTERA I SIG SJÄLV

Godkväll! Vill börja med att säga tack igen, för er som lägger ner en minut för att skriva till mig, här eller på instagram. Det betyder jättemycket. Senaste dagarna har jag bara fokuserat på jobb, ibland kan jag tycka att det är skönt att semestern är över så att man kan hålla styr på sina tankar som annars kan fara lite väl långt vid ledighet. 

Jag har även försökt investera i mig själv för min hälsa igen. Det kan vara så avgörande för ens välmående att ta små steg i rätt riktning. Ett aktivt val är ett steg på vägen. Jag har börjat återgå till mina träningsrutiner, haft massor med myskvällar med mina underbara vänner och skämt bort mig själv med diverse skönhetsgrejer. Som idag, gjorde de här fina naglarna! Brukar vanligtvis ha en väldig basic stil men den här gången valde jag att leka lite, kul! Alltså helt ärligt, varenda krona man investerar i sig själv när man är ledsen är så värt det. Sedan behöver det inte kosta heller – att gå ut och springa ger mig också mycket endorfiner. Kram på er! 

JAG ORKAR INTE DEJTA

Jag träffar ingen just nu. Jag lever solo, singel och helt utan varken mysiga middagar, netflix & chill eller annat trevligt som många andra singlar ägnar sig åt. Dejtinglivet går ju sådär, milt sagt. 

Inte för att jag kanske inte vill, men för att jag helt ärligt inte orkar. Så fort jag eventuellt får upp ögonen för någon så visar det sig vara en douche. Jag blir alltid besviken. Jag är SÅ trött på att bli behandlad som om jag vore utvald eller speciell när det är det sista jag är. När killen skriver med fem andra tjejer eller plötsligt slutar svara för att han pippar någon annan. Jag är kräsen och känslig och avskyr att känna mig som tjej i mängden. De som jag ägnar tid till är speciella för mig på något sätt, och på samma sätt vill jag bli sedd tillbaka. 

Men. Som sagt. Nu när jag har försökt kasta mig ut så har jag bara blivit besviken. Den senaste killen jag träffade på en middag rekommenderade en klubb ute, dit han brukade gå ofta, för att det fanns ‘jävligt många tajta brudar där’. Really? En annan frågade om han fick bjuda ut mig på en dejt för att några dagar senare börja ragga på min bästa vän. (Det här är en kille som får allt och alla på rygg, tro mig) När jag tackade nej och konfronterade honom kring hans beteende frågade han om vi skulle gå alla tre, tillsammans. Really? Vart är respekten? Det är inte bara mina egna erfarenheter som gör mig trött, senast ute satt vi ett tjejgäng och det visade sig att tre av oss hade bestämt träff med samma kille dagen efter, mys. 

Jag ogillar att det känns som att nästa kille jag kommer bli sårbar för är någon sådan, som kallar mig baby – men inte bara mig. Hur ska detta gå haha. Jag blir nästan full i skratt när jag skriver det här inlägget. Har i alla fall börjat springa och säga ifrån nu de gånger någon uppvisat osköna tendenser istället för att sträva efter mer uppmärksamhet. Det är säkerligen det dessa typer brukar få ut av sitt beteende tyvärr. Det är ju så det funkar idag – det man inte kan få vill man ha. Been there. Done that. 

Min verklighet, 5 månader senare

Igår kom det fram en tjej till mig och sa ”Det är du som har bloggat om din hjärtesorg va? Snälla, sluta inte skriva. Det är ingen som vågar dela med sig men när du skriver känner jag igen mig i varje ord. Snälla, sluta inte skriva. ”

Det är som om det var en mening att hon skulle dyka upp precis där och då. För sanningen är att den senaste veckan har varit bland den mest omtumlande och sorgligaste för mig sedan han lämnade mig. Den senaste veckan. Fem månader senare. Det här är min verklighet.

Saker och ting hade börjat bli bra igen. Nog fanns han i mina tankar väldigt ofta, men jag kunde samtidigt komma på mig själv att faktiskt inte tänka på honom, vilket gjorde mig lättad. Jag kunde leva mitt liv. Tills jag en dag insåg att jag var tillbaka på ruta ett igen. Från ingenstans var han återigen det första jag tänkte på när jag vaknade varje morgon och det sista som fanns i mina tankar innan jag slocknade. Jag drömde om honom varje natt igen. Varenda natt. I tisdags vaknade jag upp med så mycket ångest i min kropp att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag ville inte befinna mig i min egen kropp. Panik. Jag avskyr den känslan. Så jag bara bröt ihop, fullständigt. Jag var så ledsen, och blev ännu mer ledsen över att jag återigen låg och grät över honom tills luften gick ur mig. Inte nu. Inte igen. Jag trodde att jag hade kommit längre.

Så kom helgen. Den här helgen. Jag och mina vänner är ute och han kliver in på samma ställe. Han ställer sig en bit bort, men varje gång jag går runt för att röra mig i lokalen så står han där. Och hon står där. Dom två, står där. Hela tiden, hon följer honom i varje steg han tar. Helt ärligt. Att med egna ögon behöva bevittna vad man blivit bortvald för är inget någon någonsin ska behöva göra. Det gör så ont. Det gör så jävla ont. Alla borde bli besparade det. Det gör ont att ha blivit lämnad för att det inte fanns plats för en, för att sedan med egna ögon få se att det fanns plats, intresse och tid för andra. Många andra. Bara inte för mig. 

För varje minut som gick kände jag hur jag höll på att tappa kontrollen. Jag satt och skakade av adrenalin och till slut kunde jag inte hålla alla känslor inom mig längre. Mina vänner vädjade mig att hålla mig i skinnet men förgäves. Jag gick fram till dom. Drog honom undan i armen för att sedan stå och hyperventilera i ren panikångest. Jag visste inte vad jag ville säga eller få fram egentligen, jag såg bara svart. Jag tappade allt. Allt som jag gått och burit på inombords. Alla drömmar, all sorg, all saknad och all ilska. Varje gång jag ser honom blir jag påmind om hur jag gjorde allt för att bara få ha honom för mig själv och mitt hjärta krampar av att han är ute och söker efter någon som ska ersätta det rum jag fick hyra i hans hjärta. När vi stod där hade jag lust att bara skrika och slå honom med mina mesiga nävar för att ge honom lite av den smärta jag känner. Istället stod vi bara där, och argumenterade om något som absolut inte ledde till någonting. Jag, maktlös och desperat. Han, kontrollerad och lugn.  

Ibland behöver man få utlopp för sina känslor. Det är efter sådana här typer av händelser som jag innerst inne är stolt över att jag står upp för mig själv in i det sista. Jag är okapabel till att kunna vara den som leker obrydd och cool enligt den klassiska mallen efter ett såhär traumatiskt breakup. För nej, fan vad jag bryr mig. Jag bryr mig jättemycket och jag känner jättemycket. Varför är svaghet och olycklig kärlek något man ska skämmas över idag, när det är så vanligt? Varför vågar ingen prata och dela med sig om det? Vi måste bli bättre på att prata om psykisk ohälsa. 

Det här är min verklighet. Fem månader senare. Jag kämpar fortfarande. Och jag tänker prata om det.