Min verklighet, 5 månader senare

Igår kom det fram en tjej till mig och sa ”Det är du som har bloggat om din hjärtesorg va? Snälla, sluta inte skriva. Det är ingen som vågar dela med sig men när du skriver känner jag igen mig i varje ord. Snälla, sluta inte skriva. ”

Det är som om det var en mening att hon skulle dyka upp precis där och då. För sanningen är att den senaste veckan har varit bland den mest omtumlande och sorgligaste för mig sedan han lämnade mig. Den senaste veckan. Fem månader senare. Det här är min verklighet.

Saker och ting hade börjat bli bra igen. Nog fanns han i mina tankar väldigt ofta, men jag kunde samtidigt komma på mig själv att faktiskt inte tänka på honom, vilket gjorde mig lättad. Jag kunde leva mitt liv. Tills jag en dag insåg att jag var tillbaka på ruta ett igen. Från ingenstans var han återigen det första jag tänkte på när jag vaknade varje morgon och det sista som fanns i mina tankar innan jag slocknade. Jag drömde om honom varje natt igen. Varenda natt. I tisdags vaknade jag upp med så mycket ångest i min kropp att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag ville inte befinna mig i min egen kropp. Panik. Jag avskyr den känslan. Så jag bara bröt ihop, fullständigt. Jag var så ledsen, och blev ännu mer ledsen över att jag återigen låg och grät över honom tills luften gick ur mig. Inte nu. Inte igen. Jag trodde att jag hade kommit längre.

Så kom helgen. Den här helgen. Jag och mina vänner är ute och han kliver in på samma ställe. Han ställer sig en bit bort, men varje gång jag går runt för att röra mig i lokalen så står han där. Och hon står där. Dom två, står där. Hela tiden, hon följer honom i varje steg han tar. Helt ärligt. Att med egna ögon behöva bevittna vad man blivit bortvald för är inget någon någonsin ska behöva göra. Det gör så ont. Det gör så jävla ont. Alla borde bli besparade det. Det gör ont att ha blivit lämnad för att det inte fanns plats för en, för att sedan med egna ögon få se att det fanns plats, intresse och tid för andra. Många andra. Bara inte för mig. 

För varje minut som gick kände jag hur jag höll på att tappa kontrollen. Jag satt och skakade av adrenalin och till slut kunde jag inte hålla alla känslor inom mig längre. Mina vänner vädjade mig att hålla mig i skinnet men förgäves. Jag gick fram till dom. Drog honom undan i armen för att sedan stå och hyperventilera i ren panikångest. Jag visste inte vad jag ville säga eller få fram egentligen, jag såg bara svart. Jag tappade allt. Allt som jag gått och burit på inombords. Alla drömmar, all sorg, all saknad och all ilska. Varje gång jag ser honom blir jag påmind om hur jag gjorde allt för att bara få ha honom för mig själv och mitt hjärta krampar av att han är ute och söker efter någon som ska ersätta det rum jag fick hyra i hans hjärta. När vi stod där hade jag lust att bara skrika och slå honom med mina mesiga nävar för att ge honom lite av den smärta jag känner. Istället stod vi bara där, och argumenterade om något som absolut inte ledde till någonting. Jag, maktlös och desperat. Han, kontrollerad och lugn.  

Ibland behöver man få utlopp för sina känslor. Det är efter sådana här typer av händelser som jag innerst inne är stolt över att jag står upp för mig själv in i det sista. Jag är okapabel till att kunna vara den som leker obrydd och cool enligt den klassiska mallen efter ett såhär traumatiskt breakup. För nej, fan vad jag bryr mig. Jag bryr mig jättemycket och jag känner jättemycket. Varför är svaghet och olycklig kärlek något man ska skämmas över idag, när det är så vanligt? Varför vågar ingen prata och dela med sig om det? Vi måste bli bättre på att prata om psykisk ohälsa. 

Det här är min verklighet. Fem månader senare. Jag kämpar fortfarande. Och jag tänker prata om det. 

En tyckte om “10”

  1. J

    Är inne här ofta för att se om du uppdaterat, och idag hade du äntligen det!
    Har varit där du är, exakt där, när HAN valt bort en och man sett DOM ihop. De gör så förjävla ont i varje liten cell i kroppen. Paniken som växer när man återigen inser att de finns ingenting jag kan göra åt det hela heller. Maktlösheten. Ångesten. Känslan av förnedring.
    Jag vet exakt.
    Jag vet också att du mer du krigar, desto längre ifrån honom kommer du, även om du snubblar tillbaka ibland. För mig har de gått flera år, och jag drömde om honom senast i förgår.. De går i vågor. Men vågorna blir inte lika höga o plötsliga efter ett tag.

    Jag hejar på dig, alla vi som läser hejar på dig! Du är så grym som delar med dig mitt i din värsta sorg.
    Sluta aldrig vara du och sluta aldrig kriga för vad du tycker är rätt ❤️

    Svara
    1. Sofia Öberg Post författare

      Tusen tusen tack för dina fina ord. Jo, visst vill jag tro att jag kommer längre ifrån honom, men dessa bakslag gör ju en livrädd. Vill inte att han ska ta över mitt liv mera. Jag ska inte sluta vara jag. <3

      Svara
  2. Frida

    Tack Sofia för att du skriver om detta. Jag blev lämnad igår, han är inte längre kär – pga att vi alltid bråkar om något. Fatta vad fruktansvärt vi har bråkat bort vår kärlek. Jag orkar inte leva. Alla säger bara det ordnar sig, men vad hjälper det ett trasigt hjärta

    Svara
  3. H

    Varit inne i stort sett varje dag sen 29 maj då du skrev sist, och då jag också svarade dig. Och jag har egentligen bara en sak att säga: SLUTA ALDRIG. Sluta aldrig prata om det. Sluta aldrig känna uti varje millimeter och tåspets och hårtopp. Känn med hela dig, och sluta aldrig prata. Sluta aldrig vara du.

    Det sjukaste mitt i detta är att jag skrev ju sist om att jag också hade mitt spöke kvar i hjärnan och hjärtat hela tiden, men att jag valde att inte låta det ha någon makt över mig.
    Och så nu, skriver du det där. Wow. För jag var med om exakt samma sak. Fick veta såna vidriga saker om honom, och så hade jag den enorma oturen att springa på honom på en festival med 50.000 andra. Men såklart ska jag gena genom den kö precis där han stod. Och jag gick fram. Ryckte tag i honom, och bara sa några väl valda ord. Där han stod med en annan, som han också grundlurat. Och jag valde att aldrig låta någon ånger ta över mig gällande det där. Det hände. Jag var tvungen. Och du var tvungen. För vi är känslomänniskor Sofia, och man måste faktiskt ibland bara låta sig få utlopp för det. För som du säger- det finns inget pinsamt i det. Klart man bryr sig, man är väl inte gjord av sten?

    KRAMAR. Fortsätt vara du.

    Svara
    1. Sofia Öberg Post författare

      Åhh din kommentar gav mig rysningar. Det är precis som du säger – vi är känslomänniskor. Jag är framför allt det när det kommer till kärlek för det finns inget som gör mig så sårbar eller rädd som kärlek. Tack för att du delar med dig!!!! <3

      Svara
  4. Emma

    Gud vad jag har saknat dit skrivande. Du är så modig som vågar skriva om allt. Killen jag gillar har träffat en annan och nu har jag insett att jag är ett rebound. Ångesten är med mig varje dag. Känslan av att bli utnyttjad känns förjävligt och att han inte bryr sig.

    Sofia tack för att du delar med dig. Jag hejar på dig och en dag kommer du att hitta nån som är värd dig. Vilket han inte är. Kram

    Svara
    1. Sofia Öberg Post författare

      Åh nej, vad jobbigt. Varför ska det vara så jävla svårt att bara köra med öppna kort? Stå på dig… Kul att höra att du uppskattar mitt skrivande. Tack ❤️❤️

      Svara
  5. Mandy

    Fan vad grym du är!
    2 år senare och jag vet precis vad du går igenom. Mitt ex har valt att börja dejta sin kollega som velat förstöra vårt förhållande sedan flera år tillbaka.
    Jag har vaknat med samma ångest, haft samma självhat och självömkan.
    Tack för en otrolig blogg!
    Kram Mandy

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.