Kategoriarkiv: REFLECTIONS

ATT BEHÖVA SE HONOM MED EN ANNAN

Som sagt i mina tidigare inlägg så har jag tagit ett par aktiva beslut för min egen hälsa just nu. Att lugna mig med bloggandet är ett utav dem. Däremot värmer det mitt hjärta att ni fortsatt är flera tusen i veckan som går in här och hoppas på ett nytt inlägg. Hur mår jag då? Faktiskt helt okej. Vissa dagar känner jag mig starkare än någonsin men vissa dagar får jag också bakslag.


En sådan dag kom den 17 maj. Vi befann oss på samma dagsfest vilket kändes helt lugnt, jag har precis lärt mig att hantera att se honom ute utan att låta det förstöra för mig. Men det jag fick bevittna den här dagen var dock ingenting jag var redo för att se. Han, med en annan tjej vid sin sida. I timmar fick jag stå och titta på henne, tätt intill honom, hans fästande blick på henne och hur hon följde honom i varje steg han tog. Jag gjorde allt i min makt för att inte låta honom komma åt mig men när ”We found love” med Rihanna dånade ut i högtalarna brast det för mig. Nog fan har jag förstått att han träffar andra men att behöva se svart på vitt vad man blivit bortvald för är inte vad man önskar sig efter att ha blivit dumpad. Så där stod jag, åter igen under en av mina festligaste och gladaste dagar och grät över honom i en väns famn. 3,5 månad senare. Jag undrar när detta ska ta slut. Nu kan jag inte få bort bilden av dem två från min näthinna och det gör mig så matt.

Trots det jag går igenom när jag är som svagast så kan jag i det här hitta en otrolig styrka och vara så stolt över mig själv som krigar mig igenom varje käftsmäll längs vägen. Som oavsett hur mycket jag ibland känner för att hälla en drink i ansiktet på honom eller medvetet såra honom tillbaka istället bara intalar mig själv att jag är värd så mycket bättre. Jag vill inte behöva säga att jag behöver er men är det någon gång som jag behöver höra att jag inte är ensam i det här så är det nog nu. Dela gärna med er av era historier, det är ni så bra på. <3

Loving can hurt
Loving can hurt sometimes
But it’s the only thing that I know
When it gets hard
You know it can get hard sometimes
It is the only thing that makes us feel alive

IMG_003

JAG FÖRTJÄNAR ATT MÅ BRA

Sitter hemma och lyssnar på musik och sminkar mig inför kvällen. Ska på rosékväll med tjejerna på Mr French. Jag känner mig väldigt nära mina känslor ikväll. Ikväll känner jag allt ungefär. Någon typ av glädje finns i kroppen samtidigt som jag skulle kunna vara väldigt nära till gråt känns det som. Jag är en mix av allt. Sanning är dock att jag faktiskt varit ganska glad senaste veckan. Det hände något förra helgen som jag inte kan beskriva men när jag var ute så kände jag mig som en jävla million dollar. Det var som om min självkänsla började hitta tillbaka och jag kände för första gången på väldigt väldigt länge en liten känsla av lycka i magen. Jag började typ skaka av glädje. Fan, jag förtjänar verkligen att må så jävla bra! För jag är jävligt bra. Det är nog det jag har börjat inse efter att självkänslan fått sig en rejäl smäll.

Jag har på senaste tiden tagit aktiva beslut, egoistiska beslut, som jag vet gynnar min hälsa. Jag har sagt nej till många saker men också släppt mina tyglar och börjat öppna upp mitt hjärta igen. Jag har verkligen inte varit mig själv sedan den dagen i februari, men jag känner hur jag sakta börjar hitta tillbaka till mig själv igen och jag vill typ fälla en tår när jag tänker tanken. Samtidigt som sagt, är det många känslor i kroppen. Jag har valt att radera honom helt ur mitt liv och behandlar honom som luft när jag ser honom, men känner samtidigt att det är så sorgligt hur man kan gå från att ha en människa så betydelsefull för en i sitt liv för att man sedan ska låtsas som om man aldrig träffat varandra. Hur nära älska och hata faktiskt ligger varandra. Det är ganska synd att det är så jag behöver hantera detta för att inte bli sårbar. Men samtidigt vet jag att det kommer komma en dag där jag kan se honom i ögonen, krama om honom utan att få panik när han släpper taget och ärligt berätta för honom att jag vill honom väl. Men det får ta sin tid! Tyvärr är det livets gång att människor kommer och går. Men visst är det sorgligt. Jag har hur som helst omgett mig med helt fantastiska människor på senaste, jag har börjat orka ge min omgivning näring och kärlek igen och hittat på massor med roliga saker. Så jag ville mest med detta inlägg säga att livet sakta är på väg tillbaka till mig. Jag lever och jag läker.

Kram på er som fortfarande delar med er av era berättelser och hela tiden påminner mig om att jag inte är ensam i att förlora det som betydde mest. Ni är helt fantastiska.

 

REPET BLEV MITT FALL

Ni som följer mig antingen här eller på instagram kanske har märkt att jag inte lagt mycket rampljus på att jag faktiskt medverkar i ett tv program på senaste. Jag har medvetet valt att inte förstora upp något utan istället distansera mig lite från det faktumet, i och med att hela karusellen är ganska ångestladdad för mig just nu. Det väcks inga varma känslor i min kropp när jag ser på programmet och jag vill mest ta avstånd från den ytliga värld jag helt plötsligt befinner mig i och ser omkring mig.

Att få lämna hotellet ikväll kändes därför helt okej. Att se på programmet har tyvärr blivit lite av en psykisk stress som gett mig ont i magen och väckt gamla minnen i mig som jag inte vill bli påmind om. Även om det var ett spel har jag dessutom haft väldigt svårt för att inte ta vissa handlingar personligt. Själva grejen med att jag åkte ut är jag självklart superbitter över, men det har jag redan haft ett år på mig att komma över. Det var ju över ett år sedan allt spelades in och jag vill mest stänga detta kapitel nu.

Jag tittade på dagens avsnitt med en otrolig klump i magen och med hjärtklappning. Det var detta avsnitt, detta moment med repet som jag mått sjukt dåligt över sedan inspelningarna. Att jag inte valde att gå till Jake i förra veckans parceremoni skulle jag få sota för, och det har jag haft extrem ångest över. Här snackar vi extrem ångest alltså. Jag tror vi hade blivit ett av finalparen annars. Men vi hade tyvärr blivit så nojiga över att stå ihop eftersom vi tidigare blivit splittrade på så vi tänkte att det skulle gynna oss om vi inte stod som par hela tiden.Vi tänkte att det var ett taktiskt smart drag. Att det skulle komma en lojalitetsvecka runt hörnet kunde vi inte förutse. Vi tänkte mest att vi hade byggt upp en stabil grund för kommande spel – Jag, Jake, Lisa, Sanel, John och Angelica. Vi var en majoritet och markerade för de andra att vi kunde spela tillsammans.

repetAtt tjejerna som jag ville ha kvar där inne och bara ville gott – Lisa och kanske främst Angelica, valde att gå bakom min rygg och övertala John om att gå över repet blev jag såklart ledsen över att se. Jag förstår inte varför dem sitter och säger att jag vill sabba för dem och att dem därför ska sabba tillbaka. Men samtidigt blir jag inte förvånad. Jag hade aldrig riktigt någon tjej vid min sida och dem ville åter igen ha ut mig så fort jag kom in igen. 

När jag pratade med John på bryggan om att jag inte skulle gå över repet så menade jag det och hade bestämt mig för det. Tanken av att jag skulle lämna Jake i sticket om jag tog mig själv till finalveckan tog över. Jag ville inte stå i en final om jag inte gjorde det med honom och jag visste inte vad det skulle innebära om han blev lämnad kvar. Dessutom tänkte jag att jag skulle få mindre antal röster i en final ifall jag utfört en så ful handling. Mitt spel var ju att alltid vara fair och ha ett rent samvete. Jag gick till repceremonin med ett hopp om att Haidar skulle gå före John. När vi väl stod vid repet kom en stark känsla till mig om att jag satt i skiten. När Malin räknade ner kände jag hur Johns kropp liksom föll framåt och i den sekunden insåg jag att han faktiskt skulle kicka ut mig. Jag hann inte före. Att åka ut på ett såhär genomruttet sätt igen gjorde mig väldigt ledsen. Och jag har mått väldigt dåligt över att det blev som det blev men främst att jag inte stod med Jake i den där ceremonin. Allt blev bara så fel.

Glöm inte att kika på Studio Paradise där jag deltar på tisdag direkt efter programmet. Kram till er som hejat på mig! <3

ETT ERKÄNNANDE FÖR MIG SJÄLV

Idag erkände jag för mig själv att jag behöver prata med någon. Jag behöver sätta mig ner och berätta allt. Ventilera allt från djupet av mitt hjärta. Därför kontaktade jag en psykolog. Hur bra är inte det egentligen? Det är ingen, knappt jag själv, som förstår vad jag går igenom just nu men jag börjar tro att jag eventuellt kommer gå in i en liten depression om jag tror att jag ska klara det här ensam. 

Att först och främst bearbeta en destruktiv relation men också det faktum att man förlorat någon som man gjorde allt i världen för, går inte på några veckor eller ens månader. Inte för mig i alla fall. Det kommer ta tid för mig att hitta tillbaka till mitt egna värde igen. För varje dag som går tar jag myrsteg framåt men vissa dagar tar jag också betydligt större steg än så bakåt. Omständigheterna att nu också behöva se när våra känslor för varandra växte fram på tv är inte ett drömscenario direkt. Jag tänker många gånger ‘nu får det fan vara nog’ men det hindrar mig inte från att bli ledsen under mina gladaste utekvällar, eller från att bli obekväm när någon annans händer rör vid mig. Det spelar inte direkt någon roll vad jag gör för i slutändan är det för mycket smärta i min kropp som behöver rensas bort. 

Jag längtar så mycket till den dagen jag kan lägga handen på mitt hjärta och säga att jag känner mig lycklig igen. I morse tog jag ett steg åt rätt riktning och det är jag stolt över mig själv för. Välkommen till livet, det är såhär det känns att veta att man lever. Men I’ll be fine. Det känns redan bättre i och med att jag gjorde det här för mig själv idag. Jag är en liten krigare, så det så. Woop woop! 

EN VÄDJAN OM KÄRLEK

Idag var jag förbi manifestationen på Sergels Torg efter fredagens terrorattack. Jag gick dit ensam, men kände mig allt annat än ensam på plats. Det är fortsatt svårt att få det som hänt att sjunka in för det känns så overkligt att det faktiskt har skett. Jag erkänner att jag var lite rädd när jag stod där, men precis just därför kunde jag heller inte tillåta mig själv att gå. Så jag stod kvar. Från start till slut. Under den tysta minuten kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Det var väldigt fint.

img_8851.jpgimg_8852.jpg

Slutligen vill jag sända ut en vädjan. Om att inte låta detta hat föda mer hat. Omkring mig ser jag hur vi bemöter och bekämpar ondskan med kärlek – men jag kan inte låta bli att bli bedrövad över hur mycket ondska den här ondskan också redan har fött. Att välja att sprida nedlåtande information om en religion eller att sympatisera med ett främlingsfientligt parti som kommer utnyttja det som inträffat i nästa val är att välja rädsla. Och att välja rädsla är att låta terrorn vinna. Det kommer tyvärr skapas ett större ”vi” och ”dem” än någonsin nu. För även om vi är många som tar varandra i hand i gemenskap genom sådana här kriser, så är vi också alldeles för många som obefogat aktsamt väljer vilka händer dem vill ta i sin.

Kärlek <3

EN VÄRLD AV ORÄTTVISA

Idag vaknade jag upp och kände en lyckokänsla i kroppen. Det här kommer bli en bra dag, tänkte jag. Så står jag i butiken på jobbet och nyheten kring vad som hänt slår mig. På en sekund rasar allt samman. När sedan larmet om skottlossning på Fridhemsplan (där jag jobbar) kommer växte paniken i mig. Vi stängde ner butikerna och satte oss i personalrummet i flera timmar. Mot kvällen kunde jag promenera hem. 

Jag har länge trott att detta typ av attentat skulle komma till Sverige. Så även om jag är chockad så är jag inte förvånad. Det är så här vår värld ser ut idag, den är mörk. Min främsta känsla i kroppen just nu är orättvisa. Det är så orättvist att de utsatta människorna i det här råkade vara på fel plats på fel tidpunkt. Det var ett lotto.  Jag klarade mig, men hade likväl kunnat vara en av de som tyvärr befann mig precis exakt där precis exakt den tiden. Så fruktansvärt och sorgligt. Det är fint att se hur alla människor för en stund får en typ av gränslös samhörighet och kärlek till varandra i det här. Ta hand om varandra <3 

EXPRESSEN LIVE

Wow, gårdagens avsnitt var minst sagt dramatiskt. Jag krigade sönder för att få stanna kvar och hade bestämt mig för att stanna. Precis som dem visar i avsnittet så kände jag på mig att Sanel i sista sekund försökte övertala John om att Ewelina skulle gå till honom. Det här var bara ett par minuter innan parcermonin. Jag går in i rummet, blir sjukt ledsen att dem eventuellt är villiga att ta ett sådant beslut i och med att jag stod på deras sida och lyckas övertala Ewelina om att hålla sig till plan A. Hade jag inte sett vad som pågick och inte gått och pratat med båda två hade nog jag åkt ut. Det var på håret. Jag ville verkligen stå ensam bakom den kille jag gick till, litade inte fullt ut på varken Wiktor eller John. Lättnaden när jag till slut fick stå ensam bakom John var helt sjuk. Jag hade klarat det! Nu är superhjälteveckan över och jag har väldigt blandade känslor inför nästa… Det får ni verkligen inte missa!

imageIgår kväll var jag och Kevin och gästade Expressen live. Superroligt! HÄÄÄÄÄÄÄR har ni hela klippet. Det är tydligen skyddat för att dela med sig här direkt i bloggen. Kram!

ATT LÄGGA SIG I – FULT ELLER MEDMÄNSKLIGHET?

Jag har ett brinnande engagemang för relationsfrågor och därför också en förmåga att stundtals vilja slita av mig håret och skapa en livlig diskussion med min omgivning kring vad jag inte tycker är okej. Det är få saker som gör mig så provocerad som situationer när antingen mitt eller någon annans sällskap uppvisar en bristande respekt eller egenskaper gentemot den andra som inte är schyssta. I och med att jag bryr mig så pass mycket kring de här frågorna har jag också ganska lätt för att vilja lägga mig i andra människors relationer.

Att ”lägga sig i” i Sverige är dock fult och skamset. Du ska sköta ditt, och låta andra sköta sitt. Är det något du ser eller upplever som obekvämt eller stötande ska du hålla det för dig själv, för det är inte ditt problem. SÅ – TYPISKT. Ett exempel på en sådan här situation är ett mönster i dagens samhälle – när vi ser otrohet framför ögonen på oss, så ska vi låta det gå istället för att konfrontera. För att det inte är vårt problem. Det ska HYSCHAS något fruktansvärt om sådana här saker. Det är ingen tjänst att berätta för den utsatta – det är en tjänst att undanhålla information. Åter igen ”det man inte vet lider man inte av” syndromet. Det tycker jag är fel. Att konfrontera eller hänga ut någon som utsätter en annan människa för otrohet är inte att lägga sig i – det är ren jävla systerskap och medmänsklighet. För mig är tanken om att min omgivning går omkring med viktig information om min partner som dem inte låter nå mig, väldigt förnedrande och kränkande.

Igår såg jag något som fick min bägare att rinna över. Jag såg att en kille hade blivit tillsammans med sin flickvän igen. Detta efter att han först dumpat henne för att medverka i en dokusåpa. För att sedan ta tillbaka henne. För att sedan medverka i två produktioner till. Två program som går ut på att aktivt leta efter någon annan att ligga med. När han samtidigt, under tiden, öppet skriver i sina sociala medier att den här tjejen är kvinnan i hans liv. Han sitter och säger det i serien där han dejtar andra tjejer. På riktigt? Det värde han sätter på den här stackars tjejen för att prioritera kändisskap får det att vrida sig i magen på mig. Jag blev så förbannad när jag såg det här så jag la mig i. Jag skrev en kommentar under en bild på dem två där jag uttryckte hur illamående han gjorde mig som medverkar i dessa typer program för att bli känd när han redan har sin livs kärlek framför sig. Hur ont det gör i mig att hon ska behöva se det här på TV nu. Jag kan föreställa mig vilken tortyr det här är för henne. Jag kunde inte hålla mig. För det gjorde verkligen ont i mig att se hur han behandlat henne som en liten hund som ska sitta fint och vänta tills han är färdig med sin fame.

Såhär i efterhand kan jag tänka mig att jag blev extra provocerad för att jag också känner mig bortvald för något annat men samtidigt fått klart för mig att en framtid inte är omöjlig. Att den här tjejen och jag, på något sätt sitter i samma båt. Men hade mitt ex medverkat i typ ”The Bachelor” för att sedan vilja ha tillbaka mig är en sak säker. Då hade han kunnat fara långt åt helvete. Jag ryser av tanken. Reaktionerna efter min kommentar var blandade. Av mina manliga vänner fick jag höra att jag är en moralkärring som ska chilla ner och sluta bry mig. Att jag kan sitta och titta på men inte öppna munnen eller börja peka med fingret. Fokusera på mina egna problem istället, för att dem uppenbarligen är många. Om det ändå vore så enkelt. Jag är på riktigt så jävla trött på all skit jag konstant ser omkring mig i verkligheten eller på sociala medier, bland mina vänners ragg eller vad jag själv blir utsatt för. De påhopp jag fick rörde mig inte i ryggen – eftersom alla mina väninnor dunkade mig i ryggen och tyckte jag stått upp för någonting bra. Eftersom den här tjejen som jag stod upp för GILLADE min kommentar. Återigen – SYSTERSKAP.  Det hela slutade med att han tog bort bilden på dem två… Sorry, not sorry.

Vad tänker ni kring det här? Har man rätten att lägga mig i andra människors relationer eller är det bara fult? Och är det inte lite intressant att jag blir backad av tjejer i det här men sedd som psyko av killar i det här? För att klargöra – jag skulle aldrig gå in och peta på andras relationer när det kommer till hur många dagar i veckan man borde ses eller annat onödigt, men när det kommer till frågor där man ska visa sin partner respekt kommer jag stå upp för mina systrar på samma sätt som jag står upp för mig själv.

ERA PEPPTIPS – DEL TVÅ

”Ta ett A4 och fyll pappret med allt det dåliga från förhållandet. Alla bråk,saker han sagt och hans mindre attraktiva egenskaper. De dagar det gör som mest ont läs listan och få perspektiv. Det var inte så perfekt som ditt brustna hjärta tror. En fuckboy deluxe behöver ingen!”

”Efter mitt breakup har jag tänkt att; om jag klarade mig utan honom innan vi träffades, så klarar jag mig utmärkt efteråt också.”


”Kom ihåg att det är i motvind drakar lyfter ❤️ I onsdags vann tjejgruppen Little Mix årets singel i Brit Awards för låten ”Shoutout to my ex” en peppande låt för alla som någonsin blivit dumpade. Den är kaxig och positiv, kanske inget för den som fortfarande är sorgsen och som inte känner sig bra alls. Men tyckte ändå att bilden var passande, den är motiverande. Efter ett breakup gör jag honom avundsjuk och får honom att inse vad han går miste om. Men utnyttja inte någon annan kille för att göra detta, jag rekommenderar att man tar några riktigt snygga bilder istället! 😉 ”

”Mitt tips är att lära känna nya människor och börja göra saker du har velat men aldrig vågat❤”

”Mitt pesta pepp: när det tog slut med min kille för två är sen fanns det en låt som gav mig SÅ mycket styrka, ”på egna ben” med carola, den texten gick rak in i hjärtat och jag känner mig faktiskt starkare av den. Lyssna på den och känn hur du äger världen!! Kram<3″

”Mitt förslag efter ett breakup är att vara med familjen. Dem gör en nästan alltid glad. Man kan prata med dem om det eller bara umgås med dem. <3”

okiii2