Kategoriarkiv: REFLECTIONS

Min verklighet, 5 månader senare

Igår kom det fram en tjej till mig och sa ”Det är du som har bloggat om din hjärtesorg va? Snälla, sluta inte skriva. Det är ingen som vågar dela med sig men när du skriver känner jag igen mig i varje ord. Snälla, sluta inte skriva. ”

Det är som om det var en mening att hon skulle dyka upp precis där och då. För sanningen är att den senaste veckan har varit bland den mest omtumlande och sorgligaste för mig sedan han lämnade mig. Den senaste veckan. Fem månader senare. Det här är min verklighet.

Saker och ting hade börjat bli bra igen. Nog fanns han i mina tankar väldigt ofta, men jag kunde samtidigt komma på mig själv att faktiskt inte tänka på honom, vilket gjorde mig lättad. Jag kunde leva mitt liv. Tills jag en dag insåg att jag var tillbaka på ruta ett igen. Från ingenstans var han återigen det första jag tänkte på när jag vaknade varje morgon och det sista som fanns i mina tankar innan jag slocknade. Jag drömde om honom varje natt igen. Varenda natt. I tisdags vaknade jag upp med så mycket ångest i min kropp att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag ville inte befinna mig i min egen kropp. Panik. Jag avskyr den känslan. Så jag bara bröt ihop, fullständigt. Jag var så ledsen, och blev ännu mer ledsen över att jag återigen låg och grät över honom tills luften gick ur mig. Inte nu. Inte igen. Jag trodde att jag hade kommit längre.

Så kom helgen. Den här helgen. Jag och mina vänner är ute och han kliver in på samma ställe. Han ställer sig en bit bort, men varje gång jag går runt för att röra mig i lokalen så står han där. Och hon står där. Dom två, står där. Hela tiden, hon följer honom i varje steg han tar. Helt ärligt. Att med egna ögon behöva bevittna vad man blivit bortvald för är inget någon någonsin ska behöva göra. Det gör så ont. Det gör så jävla ont. Alla borde bli besparade det. Det gör ont att ha blivit lämnad för att det inte fanns plats för en, för att sedan med egna ögon få se att det fanns plats, intresse och tid för andra. Många andra. Bara inte för mig. 

För varje minut som gick kände jag hur jag höll på att tappa kontrollen. Jag satt och skakade av adrenalin och till slut kunde jag inte hålla alla känslor inom mig längre. Mina vänner vädjade mig att hålla mig i skinnet men förgäves. Jag gick fram till dom. Drog honom undan i armen för att sedan stå och hyperventilera i ren panikångest. Jag visste inte vad jag ville säga eller få fram egentligen, jag såg bara svart. Jag tappade allt. Allt som jag gått och burit på inombords. Alla drömmar, all sorg, all saknad och all ilska. Varje gång jag ser honom blir jag påmind om hur jag gjorde allt för att bara få ha honom för mig själv och mitt hjärta krampar av att han är ute och söker efter någon som ska ersätta det rum jag fick hyra i hans hjärta. När vi stod där hade jag lust att bara skrika och slå honom med mina mesiga nävar för att ge honom lite av den smärta jag känner. Istället stod vi bara där, och argumenterade om något som absolut inte ledde till någonting. Jag, maktlös och desperat. Han, kontrollerad och lugn.  

Ibland behöver man få utlopp för sina känslor. Det är efter sådana här typer av händelser som jag innerst inne är stolt över att jag står upp för mig själv in i det sista. Jag är okapabel till att kunna vara den som leker obrydd och cool enligt den klassiska mallen efter ett såhär traumatiskt breakup. För nej, fan vad jag bryr mig. Jag bryr mig jättemycket och jag känner jättemycket. Varför är svaghet och olycklig kärlek något man ska skämmas över idag, när det är så vanligt? Varför vågar ingen prata och dela med sig om det? Vi måste bli bättre på att prata om psykisk ohälsa. 

Det här är min verklighet. Fem månader senare. Jag kämpar fortfarande. Och jag tänker prata om det. 

JAG FÖRLÅTER MIG SJÄLV

Jag kom precis hem från gymmet. När jag sprang på löpbandet idag fanns det inga stopp. Inga hinder. Jag bara sprang av rent adrenalin. Av ren sorg, besvikelse och av rent vrede. Den vätska som skulle blivit till tårar blev till svett. När jag klev av bandet sköljde en våg av känslor över mig vilket fick mig att känna att det räcker nu. Jag orkar inte mer.

Varje gång jag blir ledsen på honom för att jag aldrig blev hans värld på det sättet han blev min, blir jag också indirekt ledsen på mig själv, för att jag blev kär och gav honom friheten till att göra vad han ville med mitt hjärta. När jag klev av löpbandet, utmattad, kom jag till insikt – jag behöver aldrig förlåta honom – men jag måste förlåta mig själv. Nu. Förlåta mig själv för att jag inte visste bättre och för att jag inte hade förmåga att styra hans känslor för mig. För att jag varit hjälplös och maktlös, och för att jag la ner hela min själ i något som ändå slutade i ett brustet hjärta och ett stort tomrum. Jag kunde ju inte veta att den här människan var menad att bli ett kapitel i mitt liv istället för den bok jag såg framför mig. Jag måste acceptera att det var bestämt att han inte var mannen i mitt liv. Förlåt, Sofia, för att du ville tro det. Förlåt, Sofia, för att det här tagit all din energi och för att du i hjärtesorgen levt på impuls för att du inte har kunnat tänka klart. Du är bara människa och har rätt till dina känslor. 

Jag behöver lägga locket på nu. Acceptera. Sluta älta. Det blev såhär. Jag hade inte kunnat göra något annorlunda. Jag gav hela mig men han var inte rätt person för att ta emot det. Det finns någon annan som är menad att göra det. Även om det är svårt att se nu, för att allt är så traumatiskt och känsligt, så fanns det en anledning till att den här människan skulle sätta ett avtryck i mitt liv och i framtiden kanske jag förstår varför. Så länge får jag bara acceptera att det här blev min verklighet. Acceptera att han blev ett kapitel i mitt livspussel för att jag trots allt älskat honom från djupet av mitt hjärta. Allt är inte som på film. Vissa dagar kommer jag medvetet och omedvetet gå tillbaka och läsa, sörja och minnas. Men nu, inatt, vänder jag blad, påbörjar ett nytt kapitel och förlåter mig själv. 

ATT BEHÖVA SE HONOM MED EN ANNAN

Som sagt i mina tidigare inlägg så har jag tagit ett par aktiva beslut för min egen hälsa just nu. Att lugna mig med bloggandet är ett utav dem. Däremot värmer det mitt hjärta att ni fortsatt är flera tusen i veckan som går in här och hoppas på ett nytt inlägg. Hur mår jag då? Faktiskt helt okej. Vissa dagar känner jag mig starkare än någonsin men vissa dagar får jag också bakslag.


En sådan dag kom den 17 maj. Vi befann oss på samma dagsfest vilket kändes helt lugnt, jag har precis lärt mig att hantera att se honom ute utan att låta det förstöra för mig. Men det jag fick bevittna den här dagen var dock ingenting jag var redo för att se. Han, med en annan tjej vid sin sida. I timmar fick jag stå och titta på henne, tätt intill honom, hans fästande blick på henne och hur hon följde honom i varje steg han tog. Jag gjorde allt i min makt för att inte låta honom komma åt mig men när ”We found love” med Rihanna dånade ut i högtalarna brast det för mig. Nog fan har jag förstått att han träffar andra men att behöva se svart på vitt vad man blivit bortvald för är inte vad man önskar sig efter att ha blivit dumpad. Så där stod jag, åter igen under en av mina festligaste och gladaste dagar och grät över honom i en väns famn. 3,5 månad senare. Jag undrar när detta ska ta slut. Nu kan jag inte få bort bilden av dem två från min näthinna och det gör mig så matt.

Trots det jag går igenom när jag är som svagast så kan jag i det här hitta en otrolig styrka och vara så stolt över mig själv som krigar mig igenom varje käftsmäll längs vägen. Som oavsett hur mycket jag ibland känner för att hälla en drink i ansiktet på honom eller medvetet såra honom tillbaka istället bara intalar mig själv att jag är värd så mycket bättre. Jag vill inte behöva säga att jag behöver er men är det någon gång som jag behöver höra att jag inte är ensam i det här så är det nog nu. Dela gärna med er av era historier, det är ni så bra på. <3

Loving can hurt
Loving can hurt sometimes
But it’s the only thing that I know
When it gets hard
You know it can get hard sometimes
It is the only thing that makes us feel alive

IMG_003

JAG FÖRTJÄNAR ATT MÅ BRA

Sitter hemma och lyssnar på musik och sminkar mig inför kvällen. Ska på rosékväll med tjejerna på Mr French. Jag känner mig väldigt nära mina känslor ikväll. Ikväll känner jag allt ungefär. Någon typ av glädje finns i kroppen samtidigt som jag skulle kunna vara väldigt nära till gråt känns det som. Jag är en mix av allt. Sanning är dock att jag faktiskt varit ganska glad senaste veckan. Det hände något förra helgen som jag inte kan beskriva men när jag var ute så kände jag mig som en jävla million dollar. Det var som om min självkänsla började hitta tillbaka och jag kände för första gången på väldigt väldigt länge en liten känsla av lycka i magen. Jag började typ skaka av glädje. Fan, jag förtjänar verkligen att må så jävla bra! För jag är jävligt bra. Det är nog det jag har börjat inse efter att självkänslan fått sig en rejäl smäll.

Jag har på senaste tiden tagit aktiva beslut, egoistiska beslut, som jag vet gynnar min hälsa. Jag har sagt nej till många saker men också släppt mina tyglar och börjat öppna upp mitt hjärta igen. Jag har verkligen inte varit mig själv sedan den dagen i februari, men jag känner hur jag sakta börjar hitta tillbaka till mig själv igen och jag vill typ fälla en tår när jag tänker tanken. Samtidigt som sagt, är det många känslor i kroppen. Jag har valt att radera honom helt ur mitt liv och behandlar honom som luft när jag ser honom, men känner samtidigt att det är så sorgligt hur man kan gå från att ha en människa så betydelsefull för en i sitt liv för att man sedan ska låtsas som om man aldrig träffat varandra. Hur nära älska och hata faktiskt ligger varandra. Det är ganska synd att det är så jag behöver hantera detta för att inte bli sårbar. Men samtidigt vet jag att det kommer komma en dag där jag kan se honom i ögonen, krama om honom utan att få panik när han släpper taget och ärligt berätta för honom att jag vill honom väl. Men det får ta sin tid! Tyvärr är det livets gång att människor kommer och går. Men visst är det sorgligt. Jag har hur som helst omgett mig med helt fantastiska människor på senaste, jag har börjat orka ge min omgivning näring och kärlek igen och hittat på massor med roliga saker. Så jag ville mest med detta inlägg säga att livet sakta är på väg tillbaka till mig. Jag lever och jag läker.

Kram på er som fortfarande delar med er av era berättelser och hela tiden påminner mig om att jag inte är ensam i att förlora det som betydde mest. Ni är helt fantastiska.

 

REPET BLEV MITT FALL

Ni som följer mig antingen här eller på instagram kanske har märkt att jag inte lagt mycket rampljus på att jag faktiskt medverkar i ett tv program på senaste. Jag har medvetet valt att inte förstora upp något utan istället distansera mig lite från det faktumet, i och med att hela karusellen är ganska ångestladdad för mig just nu. Det väcks inga varma känslor i min kropp när jag ser på programmet och jag vill mest ta avstånd från den ytliga värld jag helt plötsligt befinner mig i och ser omkring mig.

Att få lämna hotellet ikväll kändes därför helt okej. Att se på programmet har tyvärr blivit lite av en psykisk stress som gett mig ont i magen och väckt gamla minnen i mig som jag inte vill bli påmind om. Även om det var ett spel har jag dessutom haft väldigt svårt för att inte ta vissa handlingar personligt. Själva grejen med att jag åkte ut är jag självklart superbitter över, men det har jag redan haft ett år på mig att komma över. Det var ju över ett år sedan allt spelades in och jag vill mest stänga detta kapitel nu.

Jag tittade på dagens avsnitt med en otrolig klump i magen och med hjärtklappning. Det var detta avsnitt, detta moment med repet som jag mått sjukt dåligt över sedan inspelningarna. Att jag inte valde att gå till Jake i förra veckans parceremoni skulle jag få sota för, och det har jag haft extrem ångest över. Här snackar vi extrem ångest alltså. Jag tror vi hade blivit ett av finalparen annars. Men vi hade tyvärr blivit så nojiga över att stå ihop eftersom vi tidigare blivit splittrade på så vi tänkte att det skulle gynna oss om vi inte stod som par hela tiden.Vi tänkte att det var ett taktiskt smart drag. Att det skulle komma en lojalitetsvecka runt hörnet kunde vi inte förutse. Vi tänkte mest att vi hade byggt upp en stabil grund för kommande spel – Jag, Jake, Lisa, Sanel, John och Angelica. Vi var en majoritet och markerade för de andra att vi kunde spela tillsammans.

repetAtt tjejerna som jag ville ha kvar där inne och bara ville gott – Lisa och kanske främst Angelica, valde att gå bakom min rygg och övertala John om att gå över repet blev jag såklart ledsen över att se. Jag förstår inte varför dem sitter och säger att jag vill sabba för dem och att dem därför ska sabba tillbaka. Men samtidigt blir jag inte förvånad. Jag hade aldrig riktigt någon tjej vid min sida och dem ville åter igen ha ut mig så fort jag kom in igen. 

När jag pratade med John på bryggan om att jag inte skulle gå över repet så menade jag det och hade bestämt mig för det. Tanken av att jag skulle lämna Jake i sticket om jag tog mig själv till finalveckan tog över. Jag ville inte stå i en final om jag inte gjorde det med honom och jag visste inte vad det skulle innebära om han blev lämnad kvar. Dessutom tänkte jag att jag skulle få mindre antal röster i en final ifall jag utfört en så ful handling. Mitt spel var ju att alltid vara fair och ha ett rent samvete. Jag gick till repceremonin med ett hopp om att Haidar skulle gå före John. När vi väl stod vid repet kom en stark känsla till mig om att jag satt i skiten. När Malin räknade ner kände jag hur Johns kropp liksom föll framåt och i den sekunden insåg jag att han faktiskt skulle kicka ut mig. Jag hann inte före. Att åka ut på ett såhär genomruttet sätt igen gjorde mig väldigt ledsen. Och jag har mått väldigt dåligt över att det blev som det blev men främst att jag inte stod med Jake i den där ceremonin. Allt blev bara så fel.

Glöm inte att kika på Studio Paradise där jag deltar på tisdag direkt efter programmet. Kram till er som hejat på mig! <3

ETT ERKÄNNANDE FÖR MIG SJÄLV

Idag erkände jag för mig själv att jag behöver prata med någon. Jag behöver sätta mig ner och berätta allt. Ventilera allt från djupet av mitt hjärta. Därför kontaktade jag en psykolog. Hur bra är inte det egentligen? Det är ingen, knappt jag själv, som förstår vad jag går igenom just nu men jag börjar tro att jag eventuellt kommer gå in i en liten depression om jag tror att jag ska klara det här ensam. 

Att först och främst bearbeta en destruktiv relation men också det faktum att man förlorat någon som man gjorde allt i världen för, går inte på några veckor eller ens månader. Inte för mig i alla fall. Det kommer ta tid för mig att hitta tillbaka till mitt egna värde igen. För varje dag som går tar jag myrsteg framåt men vissa dagar tar jag också betydligt större steg än så bakåt. Omständigheterna att nu också behöva se när våra känslor för varandra växte fram på tv är inte ett drömscenario direkt. Jag tänker många gånger ‘nu får det fan vara nog’ men det hindrar mig inte från att bli ledsen under mina gladaste utekvällar, eller från att bli obekväm när någon annans händer rör vid mig. Det spelar inte direkt någon roll vad jag gör för i slutändan är det för mycket smärta i min kropp som behöver rensas bort. 

Jag längtar så mycket till den dagen jag kan lägga handen på mitt hjärta och säga att jag känner mig lycklig igen. I morse tog jag ett steg åt rätt riktning och det är jag stolt över mig själv för. Välkommen till livet, det är såhär det känns att veta att man lever. Men I’ll be fine. Det känns redan bättre i och med att jag gjorde det här för mig själv idag. Jag är en liten krigare, så det så. Woop woop! 

EN VÄDJAN OM KÄRLEK

Idag var jag förbi manifestationen på Sergels Torg efter fredagens terrorattack. Jag gick dit ensam, men kände mig allt annat än ensam på plats. Det är fortsatt svårt att få det som hänt att sjunka in för det känns så overkligt att det faktiskt har skett. Jag erkänner att jag var lite rädd när jag stod där, men precis just därför kunde jag heller inte tillåta mig själv att gå. Så jag stod kvar. Från start till slut. Under den tysta minuten kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Det var väldigt fint.

img_8851.jpgimg_8852.jpg

Slutligen vill jag sända ut en vädjan. Om att inte låta detta hat föda mer hat. Omkring mig ser jag hur vi bemöter och bekämpar ondskan med kärlek – men jag kan inte låta bli att bli bedrövad över hur mycket ondska den här ondskan också redan har fött. Att välja att sprida nedlåtande information om en religion eller att sympatisera med ett främlingsfientligt parti som kommer utnyttja det som inträffat i nästa val är att välja rädsla. Och att välja rädsla är att låta terrorn vinna. Det kommer tyvärr skapas ett större ”vi” och ”dem” än någonsin nu. För även om vi är många som tar varandra i hand i gemenskap genom sådana här kriser, så är vi också alldeles för många som obefogat aktsamt väljer vilka händer dem vill ta i sin.

Kärlek <3

EN VÄRLD AV ORÄTTVISA

Idag vaknade jag upp och kände en lyckokänsla i kroppen. Det här kommer bli en bra dag, tänkte jag. Så står jag i butiken på jobbet och nyheten kring vad som hänt slår mig. På en sekund rasar allt samman. När sedan larmet om skottlossning på Fridhemsplan (där jag jobbar) kommer växte paniken i mig. Vi stängde ner butikerna och satte oss i personalrummet i flera timmar. Mot kvällen kunde jag promenera hem. 

Jag har länge trott att detta typ av attentat skulle komma till Sverige. Så även om jag är chockad så är jag inte förvånad. Det är så här vår värld ser ut idag, den är mörk. Min främsta känsla i kroppen just nu är orättvisa. Det är så orättvist att de utsatta människorna i det här råkade vara på fel plats på fel tidpunkt. Det var ett lotto.  Jag klarade mig, men hade likväl kunnat vara en av de som tyvärr befann mig precis exakt där precis exakt den tiden. Så fruktansvärt och sorgligt. Det är fint att se hur alla människor för en stund får en typ av gränslös samhörighet och kärlek till varandra i det här. Ta hand om varandra <3 

EXPRESSEN LIVE

Wow, gårdagens avsnitt var minst sagt dramatiskt. Jag krigade sönder för att få stanna kvar och hade bestämt mig för att stanna. Precis som dem visar i avsnittet så kände jag på mig att Sanel i sista sekund försökte övertala John om att Ewelina skulle gå till honom. Det här var bara ett par minuter innan parcermonin. Jag går in i rummet, blir sjukt ledsen att dem eventuellt är villiga att ta ett sådant beslut i och med att jag stod på deras sida och lyckas övertala Ewelina om att hålla sig till plan A. Hade jag inte sett vad som pågick och inte gått och pratat med båda två hade nog jag åkt ut. Det var på håret. Jag ville verkligen stå ensam bakom den kille jag gick till, litade inte fullt ut på varken Wiktor eller John. Lättnaden när jag till slut fick stå ensam bakom John var helt sjuk. Jag hade klarat det! Nu är superhjälteveckan över och jag har väldigt blandade känslor inför nästa… Det får ni verkligen inte missa!

imageIgår kväll var jag och Kevin och gästade Expressen live. Superroligt! HÄÄÄÄÄÄÄR har ni hela klippet. Det är tydligen skyddat för att dela med sig här direkt i bloggen. Kram!